FILMRECENSIONER

28 veckor senare
Regi: Juan Carlos Fresnadillo
(Premiär: 7 september på SF Bio)
4/5

I Danny Boyles zombiedystopi 28 dagar senare från 2002 råkar några djurrättsaktivister orsaka att ett virus sprids på Londons gator. Befolkningen förvandlas i ett nafs till blodspottande bestar som inget hellre vill än slita sina medmänniskor i stycken och glufsa i sig deras kött. De brittiska öarna försätts i karantän för att hejda smittan. När uppföljaren börjar har det gått sju månader och de infekterade har dött av svält. Smittan anses utrotad och landets återuppbyggnad påbörjas av amerikanska NATO-styrkor. Allt går förstås inte så smidigt som beräknat och snart härjar rödögda vettvillingar på Oxford Street igen.
Kopplingar till faktiska amerikanska aktioner utomlands låter sig med fördel göras och det är inte första gången filmtypen begåvas med politisk udd. Ända sedan George Romero nydanade skräckfilmen med Vietnam-allegorin Night of the Living Dead 1968 har zombiefilmen visat sig vara genrefilmens bästa grogrund för skarpladdad samhällskritik. Egentligen är det inte så konstigt eftersom de obligatoriska genrekraven - en skock levande döda som drivs av sina simplaste impulser, och samhällets misslyckade hantering av dessa odöda - är tydliga symboler för en omfattande social kollaps. Vad de senaste årens uppsving för zombiegenren i sin tur säger om rådande samhällsklimat kan man ju sedan spekulera i.
Även om den politiska dimensionen gör sig gällande i 28 veckor senare så ligger filmens styrka mer i det personliga. Kärnfamiljen är filmens nervcentrum och den får utstå vildsinta attacker från alla håll. 28 veckor senare börjar i en intim förtrolighet mellan man och kvinna men den ska snart förrådas av ett svek mer skräckinjagande än någon zombie. Paret Robert Carlyle och Catherine McCormack visar en känslighet som går på djupet. Familjeliv och vänskapsband färgas sedan nattsvarta i en rad svidande scener.
Först och främst är dock 28 veckor senare en rasande effektiv skräckfilm. Fresnadillo, som debuterade med den stilfulla Intacto häromåret, tar över rodret efter Boyle och han gör det sannerligen med den äran. Hans explosiva zombiefilm drabbar med en sällsynt intensitet som suger tag direkt och inte släpper taget. Den polerade Fresnadillo lyckas förvisso inte uppnå föregångarens ruffiga närgångenhet och lyriska intensitet men det tar han igen genom en domedagsstämning och en grymhetens poesi som faktiskt överträffar originalet.
Christoffer Olofsson

Underbar och älskad av alla
Regi: Hannes Holm
(Spegeln)
3/5

Man kanske kan kalla det för sofo-komedi, den lilla livaktiga genre som utspelas i chica och lagom bohemiska stockholmskretsar. Det är väl främst kretsen runt Herngren och Holm och det gamla Hassangänget (minns någon?) som specialiserat sig på att korsbefrukta den enda lilla gnutta av urban metropol (med epicentrum söder om Folkungagatan - sofo) vi kan uppbringa i landet med den mest urbana av genres - rom-kom. Martina Haags roman om Bella - wannabeskådespelare i trendig innerstadsmiljö- passar följaktligen som hand i handske för Holm co.
Haags roman står i uppenbar skuld till Bridget Jones-fenomenet; i lättsamma ordalag ironiseras det över de professionella och privata misslyckanden och vedermödor som steget in i yngre medelålder kan innebära. Så mycket mer överraskande när Holms film faktiskt tonar ned förlagans chic-litestetik för ett mer eftertänksamt berättande.
Storyn är dock i stort intakt. Isabella Eklöf (Martina Haag ) lyckas på dubiösa grunder byta sin tillvaro som stämplande skådespelare mot ett kontrakt på Dramaten. Ingmar Bergman ska sätta upp Shakespeare och vill förgylla med halsbrytande koreografi. Bellas CV rymmer på falska grunder akrobatisk kompetens. Hon får rollen. Missförstånd och pinsamheter följer. Dessutom dyker en dansk musikalcharmör upp och fångar Bellas hjärta.
Det känns inte helt främmande att knyta Underbar och älskad av alla till sommaren svenska litteraturhändelser. Maja Lundgren, Daniel Sjödin och Mara Lee har i omtalade romaner alla brutit gränsen mellan fiktion och reell samtid. Man kallar det ibland faktion - tendensen i vår samtid att låta autenticitet stå i förgrunden i osanna berättelser, eller att på motsatt sätt fiktionalisera verklighet (sport, doku-såpa, debatter etc.). När Martina Haag själv kliver in och (på ett ypperligt sätt) gestaltar sitt alter ego Bella snurrar det till lite i relationen mellan representationens nivåer. Liksom när Persbrandt, Brynolfsson och Björn Kjellman m.fl. dyker upp som sig själva.
Det är också en elak bild av Kultursverige som presenteras. Här känns kopplingen till Lundgren (glappet vad gäller genre och status till trots) än mer relevant. Visst är detta i grunden en lättsam och rolig film. Samtidigt finns i Haags gestaltning av sig själv (?) en skildring av ensamhet, utanförskap och ängslan som lever kvar längre i minnet än lustifikationerna.
Per Vesterlund

Shrek den tredje
Regi: Chris Miller
(Premiär 31 augusti på Spegeln.)
3/5

Den tredje filmen i en serie brukar vanligtvis vara en ganska själlös historia där grundkonceptet är rejält urvattnat, det har man sett alldeles för många gånger. Så är det inte riktigt med den tredje filmen om Shrek, men man kan ändå inte sticka under stol med att den känns som en upprepning.
När första filmen kom kunde man inte annat än imponeras av animationen och av det lekfulla sätt på vilket den drev med allt och alla i sago- och filmvärlden. Samtidigt som den gjorde nedslag i så många sagor att det var omöjligt att minnas alla från barndomen lyckades den dessutom berätta en medryckande historia.
I den tredje filmen är parodierandet lite mer nedtonat, vilket är ganska befriande. Förutom mycket skratt så bjuder Shrek den tredje precis som de två första filmerna på en hel del smarta sätt att förhålla sig till historieberättande och till olika sagovärldar. Som vanligt är också originalrösterna helt fantastiska; Mike Myers (Shrek), Eddie Murphy (Donkey), Cameron Diaz (Fiona) och Antonio Banderas (Mästerkatten-i-stövlar) ger liv åt berättelsen. Det mesta är sig alltså likt.
Något man har lyckats med i alla tre filmerna är att hålla skämten på en relativt hög nivå och att driften med andra sagor och filmer hela tiden är ganska smart. Shrek den tredje kommer väl inte med något nytt direkt, men det är återigen klart sevärt och mycket underhållande. Utan tvekan finns det anledning att återvända till Shreks träsk och landet Far Far Away.
Niclas Gillberg