Filmrecensioner

Vid himlens utkant
Regi: Fatih Akin
Premiär 14 december på Fyris.

När Vid himlens utkant visades på festivalen i Cannes tidigare i år vann Fatih Akin priset för bästa manus. Det är ett pris som denna film verkligen förtjänar. En mer välskriven och välberättad film får man leta efter. Det är faktiskt svårt att överhuvudtaget hitta några fel när man ser Fatih Akins senaste film.
Akin intresserar sig för invandrares situation och svårigheterna att komma in i ett nytt samhälle. Framförallt går han ofta tillbaka till sin egen familjs bakgrund och berättar historier om turkiska invandrare i Tyskland. Vid himlens utkant utspelar sig i Hamburg och Istanbul, precis som Akins tidigare mycket uppmärksammade film Mot väggen som vann Guldbjörnen i Berlin 2004. Här får vi följa tre familjer vars öden flätas samman på ett mycket snillrikt sätt. Det är en stark historia om vänskap, död och att tvingas ta ansvar för sina handlingar.
Men Vid himlens utkant är inte bara en skickligt skriven historia utan lika mycket ett filmiskt mästerverk. Akins bildberättande är varierat och otroligt väl avvägt. Varje bild är genomtänkt och välkomponerad. Bilderna är inte bara snygga för sakens skull utan uttrycker verkligen något i sig själva. Akin använder sig av miljöer som vi känner igen, men lyckas ändå skapa ett eget universum. Han tar oss till platser vi aldrig kan nå i verkligheten.
Fatih Akin har länge ansetts som en av Tysklands bästa regissörer. Nu kan man utan att överdriva kalla honom för en av världens bästa regissörer. Vid himlens utkant är en film som imponerar stort. Den innehåller nästan allt och berör djupt. Man önskar att den aldrig ska ta slut.
Niclas Gillberg

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford
Regi: Andrew Dominik
Royal

Robert Ford (Casey Affleck) och hans bror Charles står inför fullbordat faktum. Jesse James (Brad Pitt) ligger död, begråten av sin hustru, skjuten i ryggen av sina två kumpaner. Med ivriga steg rusar bröderna Ford till närmsta telegrafkontor för att sprida nyheten över världen.
Ynkryggen Robert Ford representerar inte främst förräderi och feghet i Andrew Dominiks mastiga film om rånaren Jesse James sista tid i livet. Nej, berättelsen om mordet på James handlar lika mycket om besatthet, narcissism och manliga relationer. Och kanske framför allt om mediemedvetenhet i en gryende modernitet, Ty det är genom medier som den unge Robert Ford lär sig allt som finns att veta om ökände gängledaren och revolvermannen Jesse James: skonummer, längd och vikt samsas med mer handfasta fakta om antal mord och rån. Det är också medier som efter mordet på James gör honom till USA:s mest omtalade man.
Filmen tar sin början vid ligans sista stora tågrån då Ford närmast tvingar sig in i gänget, där hans äldre bror redan är medlem. Efter den misslyckade kuppen skingras bandet och en allt mer paranoid och despotisk James (med en saftig belöning på sitt huvud) ser sammansvärjningar runt sig och börjar förfölja sina gamla kumpaner.
Fords svek handlar alltså till viss del om självbevarelsedrift, men också om tillbakavisad kärlek. För det är kärlek som unge Robert känner för James. Och mordet kan lika mycket läsas in i avvisandets smärta som i längtan efter berömmelse.
Dominiks film skriver således in westernmyten James i en sorts fankultur som känns betydligt yngre än sin historiska kontext. Jesse James stjärnstatus vid tiden var enorm, och i hög grad grundad i den splittrade amerikanska nationen efter inbördeskriget. James hade krigat för syd och hans band uppstod i spillrorna av sydstatsarmén. Så blev han också en hjälte för det slagna gamla södern och dess förlorade värden. Och en kraft att bekämpa för den moderna unionen.
Terrorism ställs mot modernitet. Mediedrev och celebritetskult skapar tragedier. Dominiks tematik är aktuell men skyls något av den väl utarbetade suggestiviteten. Detta är en film om westernhjältar som berättar med gotikens dova stämningar. Lite sökt och överarbetat emellanåt, men ett lysande gäng aktörer (nästan bara män) - inte minst Brad Pitt och Casey Affleck - lyfter ibland till oanade höjder.
Per Vesterlund

Eastern Promises
Regi: David Cronenberg
Premiär: 7 december på SF Bio

Kroppsskräckens okrönte kung har han kallats, David Cronenberg. Det var länge sedan filmer som Rabid och Videodrome gav honom det ryktet, men ränderna tycks aldrig gå ur. Den mänskliga kroppens formbarhet och sönderfall är ständiga tematiska följeslagare. Senare filmer må uppvisa en stilistisk förfining men Cronenberg kan inte låta bli att klia på samma sårskorpa. Även nu senast i de mästerligt mordiska familjedramerna Spider och A History of Violence låter han berättelser om identitet och historia få konkret manifestation i det fysiska. Inte undra på att Cronenberg fastnade för den här berättelsen om tatuerad rysk maffia som bokstavligen skriver sin historia på huden.
Viggo Mortensen spelar återigen en tvetydig, för att inte säga tveeggad, figur. Nikolai är chaufför och underhuggare åt familjen som styr den ryska maffian i London. Mortensen är magnifik som den cyniske och diskrete Nikolai. Han är charmerande och fruktansvärd på samma gång och laddar varje ögonblick och rysk fras med känsla och trovärdighet. In i familjens hägn träder barnmorskan Anna, som spelas av Naomi Watts. En okänd rysk tonåring har avlidit vid förlossning och hennes dagbok leder Anna till familjens restaurang. Dagboken bär dock på hemligheter som kan vara farliga för alla inblandade.
Det är lätt att förledas att tro att man sett det här förut. Eastern Promises erinrar om var och varannan gangsterfilm, men liknar ändå inget annat. Precis som den närbesläktade A History of Violence utspelar den sig mot ett ikonografiskt genrelandskap, men Cronenberg ger de mest typiska scener helt nya klanger och innebörder. Traditionsenliga funderingar kring lojalitet och motiv drivs upp till ett snillrikt spel om subjektivitet. De atmosfärrika uppgörelserna på regntunga bakgator och i dunkla restauranger luktar borsjtj, blod och brittisk storstad i en sällan skådad kombination och ger en Londonskildring som går utanpå det vanliga. I en makalös scen i ett badhus tillåts filmens homoerotiska laddning blomma ut i ett närgånget knivslagsmål. Det är brutalt, briljant och så cronenbergskt det kan bli utan att bli självparodi.
Det är ytterst sällsynt att en regissör med ett så särpräglat uttryck lyckas förena det med ett så durkdrivet genreberättande. Än en gång har Cronenberg klarat denna svåra balansakt med det personliga tilltalet i behåll och det är märkvärdigt hur lätt han får det att se ut.
Christoffer Olofsson