FILMRECENSIONER

No Country for Old Men
Regi: Joel Ethan Coen
Royal
4/5

Flera av de senaste månadernas mest omtalade filmer utspelas året 1980 - This is England, Control, och nu bröderna Coens nya film No Country for Old Men. Kanske är det en slump - eller kanske är det så att vi idag identifierar en brytpunkt just här i vår närhistoria. Hos en av filmens centralgestalter, den åldrande sheriffen Ed Tom Bell (Tommy Lee Jones), gestaltas denna upplevelse av tid ur led med resignerad förundran och med vemod. Han förstår inte längre världen - knark, våld och pengar regerar.
Som en illustration till hans inledande monolog kring denna vantrivsel i historien släpps raskt en demon lös i trakten. Vi befinner oss nere i djupaste Texas, nära den mexikanska gränsen. Vietnamveteranen Llewelyn Moss (Josh Brolin) snubblar under en jakttur i öknen över kvarlämningarna av en gänguppgörelse. Bland knark, lik och vapen finner han en väska med en förmögenhet i. Detta fynd visar sig bli ödesdigert. In i handlingen träder torpeden Anton Chigurh (Javier Bardem), en tvättäkta psykopat som i sin jakt på Moss och väskan lämnar död och förödelse bakom sig.
Moss flyr alltså med pengarna, Chigurh följer efter, och med den amerikanske hjältens närmast arketypiska motvillighet dras också sheriff Bell in i jakten. Här skulle den så vanliga hitchcockska strategin kunna tänkas ligga nära till hands - att låta väskan bli en så kallad McGuffin, det vill säga blott en förevändning för att sätta igång handlingen. Så är det dock inte här - pengaväskan är inte utbytbar, den har ett egenvärde som manifesteras i den hypnotiskt omständliga scen där Moss gömmer den i en ventiltrumma. Pengarna är i No Country for Old Men ett medium utan vilken alla relationer i filmens intrig skulle avstanna.
Man skulle således kunna föreställa sig denna berättelse som en moralitet om girighet, eller som en fabel om guldets förbannelse. Det sparsmakade men ändå storslagna visuella tilltalet i bröderna Coens film försvårar dock en sådan läsning. Precis som pengarna får ansikten, landskap och interiörer ett egenvärde i de irrvägar som berättelsen beskriver. Detta är en film om människor, ting och miljöer - en film som på ett magiskt sätt fokuserar den fysiska verkligheten. Detta utan att bli ytlig och esteticerande - No Country for Old Men är en fängslande och gripande film som under sin försåtligt sköna yta döljer ett bråddjup.
Per Vesterlund

Iskariot
Regi: Miko Lazic
Premiär 7 mars på SF Bio.
2/5

Ett vanligt omdöme om svenska filmer är att de är bra för att vara från Sverige. Vi måste sluta säga så. Svensk film behöver inte alls skämmas för sig. Det görs faktiskt bra film i det här lilla landet. Men vi måste också kunna säga vår verkliga mening när svensk film inte är så bra. Iskariot är en typisk film som skulle kunna få omdömet att den är bra för att vara en svensk thriller.
Iskariot handlar om bröderna Valle och Adam. Valle är läkare och bor med sin familj i ett fint bostadsområde medan Adam bor i sin bil och missbrukar droger och gör diverse skumraskaffärer. När Adam hamnar i knipa dras Valle in och hans mörka förflutna kommer upp till ytan. Brödernas relation och hela det liv som Valle byggt upp sätts på spel.
Filmen är en ganska ordinär thriller som har mycket gemensamt med Josef Fares mer lyckade motsvarighet Leo. Den största skillnaden filmerna emellan är att Iskariot inte har samma närvarokänsla och trovärdighet. Det finns alltför många luckor i historien för att man ska följa med i alla vändningar. Dessutom saknas den rätta fingertoppskänslan för att skapa spänning.
På pluskontot finns en rutinerad skådespelarensemble som höjer filmen något. Både Gustaf Skarsgård som Adam och Michael Nyqvist som skurken Masen gör fina rollprestationer. Det visuella arbetet är också mycket väl genomfört även om det till och från är på gränsen till överarbetat.
Sammantaget är inte det här en särskilt lyckad thriller. Vad som skulle kunnat bli en spännande och tänkvärd film om brödraskap och om att tvingas ta ansvar för sina handlingar blir istället ganska slätstruket.
Niclas Gillberg

3:10 to Yuma
Regi: James Mangold
Premiär: 7 februari på Filmstaden
3/5

Västernfilmen hade sin senaste storhetstid för halvtannat sekel sedan. Det har dock inte hindrat ivriga nostalgiker från att med jämna mellanrum proklamera dess återkomst. De senaste årens modernisering av genren har ändå gjutit någon slags liv i det gamla liket. Brokeback Mountain, Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och sorgligt undanskymda Three Burials of Melquiades Estrada är imponerande filmer med ansenliga konstnärliga ambitioner som briljant utnyttjar västernfilmens mytologi och ikonografi för att spegla aspekter av det amerikanska samhället av idag. Med andra ord, högkvalitativt och anspråksfullt så det förslår.
3:10 to Yuma är av en mer gammaldags skola och dess kvaliteter ligger snarast i att den länge lyckas hålla sig ifrån liknande pretentioner. Handlingen ryms på baksidan av en tändsticksask: En beryktad tågrånare (Russell Crowe) tillfångatas och för att försörja sin familj hjälper en fattig jordbrukare (Christian Bale) till med fångtransporten till tåget i filmens titel. I vägen står rånarens kumpaner och allehanda andra hinder. Ömsesidig respekt utvecklas mellan de två morske männen och filmen kretsar kring manlig vänskap, pliktkänsla och prestationsångest. Kryddat med en hel del pang-pang förstås.
Den hårdkokta storyn berättas rakt på sak utan blinkningar åt filmhistorien, trots att det är en nyinspelning av en film från 1957. James Mangold (Copland, Walk the Line) har tidigare visat en uppfriskande förmåga att borsta dammet av klichéer och här putsar han upp en lång räcka genrekonventioner och presenterar dem som sprillans nya. Avsaknaden av ironi är välgörande och gott understöd kommer från distanslösa huvudrollsinnehavare.
Russell Crowe skulle kunna spela sin självsäkre och livsfarlige charmknutte till rånare i sömnen, men tar inga lätta genvägar. Christian Bale frustar fram repliker som i ett ständigt feberrus och spänner käkbenet som aldrig förr. Han verkar numera specialiserad på att gestalta män på gränsen till sammanbrott. Tillsammans ger de den här välsmorda västernfilmen en dynamisk laddning som håller nästan hela vägen fram. Tyvärr så faller Mangold för frestelsen att fylla ut en annars effektivt slimmad berättelse med en temposänkande och gråtmild bakgrundshistoria som ska klinga symbolmättat i vår samtid. Det är den sortens anspråk som hör hemma i andra filmer. Antingen det eller så hör filmer som 3:10 to Yuma hemma i en annan tid. Som ivrig nostalgiker hoppas man på det förstnämnda.
Christoffer Olofsson