FILMRECENSIONER

Margot at the Wedding
Regi: Noah Baumbach
Premiär 16 maj på SF Bio.
3/5

Regissören och manusförfattaren Noah Baumbach gjorde för ett par år sedan den Oscarsnominerade svarta komedin The Squid and the Whale. Han har också samarbetat med Wes Anderson genom att vara medmanusförfattare till The Life Aquatic och kommande filmen The Fantastic Mr Fox. Den nya filmen Margot at the Wedding har Baumbach både regisserat och skrivit manus till.
Filmen handlar om författaren Margot Zeller, spelad av Nicole Kidman, och hennes minst sagt skruvade familj. När systern Pauline ska gifta sig med slusken Malcolm tar Margot med sig sonen Claude till bröllopet med baktanken att sätta stopp för det hela.
The Squid and the Whale var en mycket sevärd film som både hade stora komiska förtjänster och samtidigt vågade ta ut svängarna ordentligt. Baumbachs nya film är visserligen klart sevärd, men det går lite på tomgång. Den är lagom rolig och lite lagom känslosvallande. Det finns mycket som döljs under ytan och det ger filmen djup. Men man kanske hade kunnat önska att lite mer kommit upp till ytan vid något tillfälle.
Skådespelarna med Jennifer Jason Leigh och Jack Black i spetsen sköter sig prickfritt med undantag för Nicole Kidman. Kidman känns helt malplacerad i filmen och lyckas inte alls uttrycka de känslor och hemligheter som Margot döljer. Hon gör Margot till en ganska ytlig karaktär.
Margot at the Wedding är en lagom mysig film där man i makligt tempo får njuta av andra människors olycka och misär, hela tiden med en komisk underton. Detta är nog ingen film som kommer gå till filmhistorien men kan trots det vara värd ett besök.
Niclas Gillberg

En enastående studie i mänsklig förnedring
Regi: Patrik Eriksson
Premiär: 16 maj på Fyris
3/5

Patrik Erikssons semidokumentära film vimlar av paradoxer. Ta bara titeln. Något mer anslående får man leta efter, samtidigt som den är ett åbäke för biokassor, filmrecensenter och alla andra som vill diskutera filmen. Om lanseringen lyckas kommer vi att lockas av den utlovade förnedringen men prata om den som mobiltelefonfilmen. Helt och hållet filmad med mobiltelefon är dess främsta kännetecken och bästa PR-knep. Det senare i möjlig konkurrens med redan beryktade närbilder på regissören när han drar en taja.
Mitt i depressionen efter ett kraschat förhållande vänder Eriksson, med benägen assistans av produktionsbolagskompisarna Ruben Östlund och Erik Hemmendorff, mobilkameran mot sig själv. Vägen tillbaka till någon slags mental balans kantas av pillerknaprande, hämndbegär, relationssnack och redan nämnda autentiska scener med samlag och onani.
Just det autentiska är förstås ett annat motsägelsefullt drag. Filmhistoriskt har jakten på det äkta, i alltifrån neorealism till dansk dogma och vidare över dokusåpor, alltid haft tekniska förtecken. Mediet vilar på teknologiskt fundament så det ingår liksom i sakens natur, men sällan är det så tydligt som här. Även om en snillrik lanseringsstrategi inte ska ringaktas så lär huvudpoängen med att göra en långfilm med en telefon vara omedelbarheten och närheten. Intressant nog är det just genom sin enkelhet och intimitet som Erikssons film sätter ljuset på sin egen konstruktion. Mobiltelefonens kamerafunktioner är så begränsade och lättbegripliga att filmens klassiska dramaturgiska uppbyggnad tydliggörs i all sin genomskinlighet. Strävan efter realism blottlägger fiktionen brutalt. Eriksson och hans polare filtrerar sin verklighet så hårt att det snarare än självutlämnande blir självdramatiserande. Märkvärdigt i detta är också att det är det uppriktiga i manipulationen som avslöjar personerna bakom och framför kameran. Det är både rörande och provocerande att se hur regissören lappar ihop sig och sin värld, grovpixlig ruta för grovpixlig ruta.
Så till de smaskigt närgångna bitarna då. De håller som intellektuellt bygge men känslomässigt är de ansträngda och sökta, något som näppeligen kan ha varit avsikten. I slutändan är det istället i de vardagliga dialogerna som filmen har sina bästa stunder. När de tre grabbarna hjälps åt att författa det perfekta sms:et till gårdagens ragg så är filmen lika rolig som otäck, och smart som korkad. Patrik Erikssons terapeutiska självbedrägeri är osympatiskt och mänskligt i en oväntad och tänkvärd kombination. Vidare värst mycket förnedring bjuds det dock inte på.
Christoffer Olofsson

Dumpad
Regi: Nicholas Stoller
Filmstaden
1/5

Det känns som en gammal välkänd refräng. Våren må vara en härlig årstid, men i biografsammanhang är maj av hävd en tid då audiovisuellt avskräde dumpas i salongerna. Vad mer lämpligt då, än att låta en film med originaltiteln Forgetting Sarah Marshall på svenska få den kärnfulla titeln Dumpad. Titeln associerar inte bara till avfall. Vi förstår nog redan av tonfall och ordval att detta handlar om komedi och att det handlar om någon som blir avspisad eller övergiven av någon han eller hon älskar. Ett allt annat än roligt ämne kan tyckas - men ändå en av den romantiska filmsagans käraste utgångspunkter.
Bara titeln på denna film rymmer alltså en berättelse. Som åskådare frågar man sig redan innan ridån går upp om den försmådda kommer att vinna tillbaka partnern, eller om det lyckliga slutet kommer att förseglas på annat sätt. Med så få alternativa berättelsetrådar är det en utmaning (både för åskådare och för filmmakare) med en 112 minuter lång film. Storyn om hur filmmusikskaparen Peter (Jason Segel) blir lämnad av Sarah (Kristin Bell) för en självgod och fager rockstjärna är också i omständligaste laget.
Peter är en ömklig jättebaby som tillbringar dagarna med snacks, tv och misslyckade musikprojekt medan sambon Sarah gör karriär som skådis i en erotiserad deckarserie. När hon sticker far Peter till Hawaii för att glömma och hamnar naturligtvis på samma hotell som sitt ex och hennes nye snubbe. Nu introduceras också den söta receptionisten Rachel (Mila Kunis), som extra krydda till det redan etablerade triangeldramat.
Som filmhistoriker kommer jag gång efter annan att tänka på sedan länge daterade fyrtiotalskomedier med Åke Söderblom eller Sickan Carlsson när jag konfronteras med detta. Smålustiga scener med smågalna badgäster varvas med förväxlingsscener och pinsamma konfrontationer. Visserligen är sexfixeringen total - här skämtas kontinuerligt om samlagsställningar, impotens och raggningar - men den explicita erotiken till trots är detta en av de mest kyska och menlösa filmer jag sett på länge.
Per Vesterlund