På besök i landshövdingens bubbla

Vi möts på Slottsbiografen, en pulkafärd ner från slottet, som inhyser landshövding Anders Björcks residens. Klockan är halv tio på morgonen och Måns Månsson verkar avslappnad trots att det är bråda dagar. Kvällen innan hade H:r Landshövding galapremiär på Stockholms Filmfestival och han ska hinna träffa Sveriges radio P4 innan lunch. Utan hjälp av någon berättarröst filmas Anders Björck under ett års tid, men Måns Månsson säger att det inte är ett personporträtt. Personen skildras i samma omfattning som landshövdingsämbetet.
- Det är lika mycket distans som det är närhet. Det är inte en film om privatpersonen Anders Björck. Det handlar om mansrollen och maktpositionen, något som kan vara en ganska ensam och utsatt position. Anders Björck lever i landshövdingens bubbla, en bubbla som kan vara lika svår för honom att komma ut ur som den är för utomstående att tränga sig in i.

Måns Månssons förra film var en halvtimmesdokumentär om sportkommentatorn Lasse Kinch och han säger att ambitionen från första början var att porträttera båda två i samma närgångna, svartvita stil. Lasse Kinch och Anders Björck har funnits med honom sedan barndomen och har likheter med varandra, trots att de är något av varandras motsatser.
- Lasse Kinch kom tillbaka varje vår i och med ishockey-vm, och varje onsdagskväll för att kommentera Champions League. Det var något tryggt i det, säger Måns Månsson.
Anders Björck var en kontrast till Lasse Kinch. Han representerade inte trygghet, men han var ständigt närvarande i teverutan och har etsat sig fast i Måns Månssons minne.
- Det fanns något bräckligt och skört hos båda två, något jag anade och ville se mer av.
Trots detta kom Måns Månsson inte närmare Anders Björck som person, utan de hade hela tiden ett professionellt förhållande. Anders Björck var landshövding och Måns Månsson regissör, och landshövdingen är fortfarande lika fascinerande och outgrundlig för regissören som han var innan filmen.
- Det mesta rinner av Anders Björck, han har noshörningshud.

Filmen kan lätt ge intrycket av att allt en landshövding gör är att delta vid officiella ceremonier, mottaga kungligheter och äta lunch med andra landhövdingar. Måns Månsson förklarar att delar av det som pågår på länsstyrelsen inte gick att ta med i filmen, på grund av sekretess och individuell hänsyn till civila. Filmen spelades in 2007, när det var Linnéjubileum i Uppsala och Måns Månsson fick intrycket att mycket annat fick stå tillbaka för festligheterna. Delvis ser han filmen som visuell antropologi, och att den visar ritualerna som har varit en del av det mänskliga beteendet i flera tusen år. I en scen sår Anders Björck en närmast oändlig åker för hand, en handling och en ceremoni som enligt Måns Månsson har tvåtusen år gamla bibliska förtecken.
- Uppsala är så laddat med kopplingar till kungamakten. Landshövdingen har varit navet de senaste fyrahundra åren mellan kyrkan, staten och folket. Uppsala är ultimat för att undersöka hur det här påverkar samhället idag.

I en lång tagning följer kameran Anders Björck genom Länsstyrelsens långa korridorer, och det känns som att landshövdingen går och går men inte kommer någonvart, något som Måns Månsson tycker är karaktäristiskt för landshövdingsämbetet. Filmen börjar och slutar med två olika sammanträden som ägde rum med exakt ett års mellanrum. Men Måns Månsson erkänner själv att han ibland har haft svårt att skilja dem åt. Det är samma tre mötesdeltagare, de sitter på samma platser och de har nästan samma kläder båda gångerna. Ingenting har utåt sett förändrats under året.
- Den långa korridoren har gått cirkeln runt.