Sebbe

I en grå storstadsförort lever den 15-årige, faderlöse Sebbe med sin mamma. I skolan mobbas han och utsätts för våld och hån dagligen. Hemma får han också stryk av en trött mamma som kämpar mot saknaden efter en bortgången man och kärv ekonomi. Sebbe bär på en ofantlig smärta men slår aldrig tillbaka. Han älskar sin mamma gränslöst och förlåter henne fastän hon ständigt sviker honom. Men han bryts ned successivt. Nära Sebbes bostad finns ett byggföretag som sysslar med bland annat sten- och bergsprängning. En dag upptäcker Sebbe den plats där de förvarar allt sprängmaterial.
Långfilmsdebuterande Babak Najafi rör sig i ett gränsland mellan Widerbergs detaljrikedom och Loachs diskbänksrealism. Mycket sägs mellan raderna. Tystnad och blickar är mer talande än ord. Och mitt i fattigdomen, våldet och den tunga verkligheten finns ett mystiskt inslag i form av en svart hund som symboliskt dyker upp vid väl valda tillfällen.
Najafis debut är minst sagt imponerande, liksom huvudrollsinnehavarna Sebastian Hjort af Ornäs och Eva Melander som fullkomligt briljerar. ”Sebbe” är en djupt gripande samtidsskildring och samhällsanalys av internationell kaliber. Najafi har faktiskt mer gemensamt med vår tids störste, Haneke, än med Loach. Liksom Haneke analyserar den iranske regissören med stukturer och det systematiska våldets anatomi. Men där Haneke jobbar med symbolik och alltid har ett tydligt ideologiskt syfte, är Najafi mer vardagspoetisk och målar med närbilder, ljudlandskap, stämningar. Med fast hand tar han sig an eviga moraliska frågor såsom skuld, hat, kärlek, identitet och ondska. Han visar hur föräldrars bristande ansvar överförs på barn och skapar destruktiva beteenden.
I filmmusiken hörs Laleh sjunga “Forgive but not forget, let’s start over, let’s regret. Let’s forgive we never tried, let’s start the fight inside”. I den nattsvarta berättelsen om Sebbe finns ett hopp. Men vägen dit är snårig och dessvärre finns ett antal liknande historier som resulterar i skolmassakrar.