Robin Hood

Robin Longstride (Russel Crowe) är bågskytt i kung Richard Lejonhjärtas korstågsarmé. Krigstrött kämpar han lojalt för sin kung på väg tillbaka till 1100-talets upprorsdrabbade England. Bakom sig har armén lämnat blod och elände. Många är de som bågnar under skatter som de inte kan betala. Samtidigt försöker adelsmannen Godfrey ingå i pakt med Frankrikes Kung Filip för att störta Prins John av England.
När Lejonhjärta blir dödad under ett anfall uppstår en möjlighet för Robin och hans närmaste att fly. De finner dock snart den döende riddaren Sir Robert Loxley som haft i uppdrag att föra tillbaka kungakronan till hemlandet. Robin och hans män övertar detta ansvar och likaså utlovar de att Roberts svärd ska lämnas tillbaka till fadern Sir Walter Loxley (Max von Sydow).
Disney, Errol Flynn, Kevin Costner och Mel Brooks har alla givit sina versioner av skogssheriffen Robin Hood nbsp; som vill ta från de rika och ge till de fattiga. I Ridley Scotts version blir sagan en prequelversion där vi möter Robin innan han blir Hood. Efter en ojämn karriär där regissören blandat mästerverk som Alien, Blade Runner, Thelma amp; Louise och Gladiator med totalfloppar som White Squall och G.I. Jane, ger han här en god matinéfilm för den som vill se en klassisk, episk actionunderhållning.

Filmens styrkor är effekterna, scenografin och, framför allt, Max von Sydow som fullständigt briljerar med sin auktoritära röst som endast Ian McKellen, Morgan Freeman och Christopher Lee kan matcha.
Annars bjuds det på få överraskningar och vissa inslag blir onödigt komiska. Som när Marion (Cate Blanchett) och Robin tar sig tid att kyssas mitt under pågående slag. Inte heller finns någon psykologisk fördjupning av figurerna. Scott håller sig inom de politiskt korrekta ramarna vilket ju är synd eftersom figuren Robin Hood är skrämmande aktuell i dessa finanskristider. Jag hade gärna sett en råare och vassare diskussion av idealisten Robin och konsekvenserna av hans politiska åsikter och handlingar. Kanske nästa gång.