Kairo 678

”Kvinnan är galen”. Omkvädet i en inhemsk schlager upprepas maniskt i högtalaren. Samtidigt eliminerar trängseln inne i bussen på ett påtagligt sätt den kulturellt betingade distansen mellan det egyptiska samhällets män och kvinnor. Naturligtvis till männens fördel. En av passagerarna är Fayza (Boshra), en kvinna ur lägre medelklass som lever ett traditionellt familjeliv. Slöjan och dräkten till trots drabbas hon ideligen av kladdande händer; främmande kroppar tränger sig på bakifrån.

Medelklasskvinnorna Seba (Nelly Karim) och Nelly (Nahed El Sebai) har inte samma problem trots sina mer utmanande västerländska klädedräkter. De har råd att ta sig fram med taxi eller med egen bil. Väl ute i Kairos gatuvimmel drabbas de ändå av övergrepp från män som ser deras kroppar som allmän egendom. Och i det offentliga språket existerar inga ord för det som händer dem. Det finns inget som heter ”sexuella trakasserier”, där finns bara en ordlös skam. En skam som får Sebas välutbildade man, en gynekolog, att ta avstånd från henne efter att hon drabbas av ett övergrepp på öppen gata, ett övergrepp vars pris är hennes ofödda barn.

”Kairo 678” är namnet på en buss, där en spontan hämndaktion mot detta förtryck äger rum. Det är också namnet på denna film, där ett övergripande tema är de förtrycktas kamp för att erövra språket. När Nelly blir brutalt överfallen väljer hon nämligen att inte anmäla en misshandel. Hon anmäler istället ett sexuellt övergrepp, något som gör henne uppmärksammad (och hatad). Parallellt med hennes vånda att i strid mot alla goda råd stå fast vid sin anmälan, inleds en polisutredning av de dåd mot tafsande män som börjat upptäckas i staden.

Berättelsen bygger på ett autentiskt fall. En Hollywoodversion hade säkert bestått i en rättegångsbaserad sentimentalisering av återupprättelse – och av (den amerikanska) demokratins praktik. Här blir mönstret annorlunda. De tre kvinnornas öden flätas samman i en intrikat väv, där det inte handlar så mycket om känslor eller hämnd. Diabs film utgår istället från ett sakligt kameraarbete som fångar ett tvärsnitt av Kairos myllrande folkliv på ett sätt som både engagerar och griper tag. Det är ett till synes åtbördslöst bildberättande som aldrig skriver åskådaren sitt angelägna ärende på näsan.
Blicken på demokratins praktik lyckas på det sättet effektivt balansera mellan det deskriptiva och det normativa. Eller enklare uttryckt: ”Kairo 678” lyckas med att övertygande plädera för mänskliga rättigheter och demokratiska ideal, samtidigt som den på ett mer distanserat sätt beskriver de konkreta förutsättningar som krävs för att dessa mer abstrakta värden ska uppnås.

nbsp;