Slåss för livet

Sjukdomsskildringar är av hävd knutna till melodramtraditionen i filmens genrelandskap. Eller till tyngre existentiell dramatik. Det vill säga – när svåra sjukdomar är huvudtema i en film kan vi förvänta oss tårar, allvar och tanke i lite olika proportioner. Klichéer kan vi finna över hela skalan – men kanske helst i Hollywoodsnyftarens dramaturgi, där sjukdomsförlopp och berättelsestruktur gärna följs åt medelst givna sentimentala konstgrepp oavsett medicinsk utgång. nbsp;
I franska ”Slåss för livet” är dessa klichéer ovanligt frånvarande. Vi möter ett ungt par med ett svårt sjukt barn. Men i berättelsen om hur Juliette (Valérie Donzelli) och Romeo (Jeremie Elkaïm) erfar sonen Adams insjuknande och långa sjukhusvistelse är de markörer för allvar och känslosamhet som man kan förvänta sig ersatta av en mer distanserad blick som pendlar mellan tung sorg, leda och (faktiskt) uppsluppenhet.
Det tar ett tag att vänja sig vid det för ämnets del ovanliga tilltalet. Samtidigt framstår de oväntade inslagen aldrig som krystade. Snarare skapar de tillsammans med den saklighet som präglar redogörelsen för Adams svårbehandlade hjärntumör en fascinerande autenticitet.

När Romeo och Juliette inte lyssnar till läkare eller väntar i korridorer festar de. Kanske är det ett uttryck för ett annat förhållningssätt till såväl föräldraroll som sjukvård än vad vi är vana vid – det är svårt att tänka sig ett par rekorderliga unga svenska föräldrar fira sin 1-årings lyckade hjärnoperation med en omedelbar och rejäl fest. Men lättsamheten i ”Slåss för livet” ska nog inte främst tolkas som någon sorts kontinental vivre. Snarare kan den både sägas beteckna behovet av flykt från sorgeavgrunden, men också ses som en påminnelse om att en permanent kris, som Romeo och Juliettes, kanske i verkligheten inte följer den dramatiskt sentimentala mall vi förväntar oss utan också normaliseras till ett liv som även rymmer skratt.
Och filmskaparna bör väl veta. Filmen har ett biografiskt underlag – Donzelli och Elkaïm iscensätter och spelar sin egen familjehistoria. Bakgrunden snarare bekräftar än grundlägger filmens trovärdighet. En trovärdighet som delvis får hjälp av andra grepp än de klassiskt dokumentärt realistiska. Ett par stela berättarröster som hjälper till att redogöra för händelseförloppet, några närmast malplacerade sångnummer och avsiktligt hackiga bildsekvenser. Det är stildrag av en typ som vanligtvis främmandegör ett skeende, men här bidrar de lekfullt och charmigt snarare till intrycket av oförfalskat utsnitt ur livet.

nbsp;