Knappast djärvt

Yta är allt. Sebastian (Martin Wallström) lever ett liv som kretsar kring kläder, uteliv och korta sexuella relationer. Naturligtvis rör han sig runt Stureplan – där bor han, där ligger klädbutiken där han arbetar och där ligger naturligtvis alla klubbar som han frekventerar. Men Sebastian är inte bara en ytlig brat, han är också musiker. Karriären som sångare står för dörren, kontraktet väntar bara på signatur, när olyckan en dag är framme. På väg till en nattklubb travar han oförsiktigt in i en gatuskylt med skallen och blir på kuppen blind.

Så långt ouvertyren till det detta romantiska dramas (genrebeteckning hämtad från pressmaterialet) huvudintrig – relationen mellan snygge Sebastian och hans personliga assistent Mia (Mylaine Hedreul). Mia är en ganska alldaglig helylletjej som inte bara har uppgiften att ledsaga Sebastian i den fysiska värld han inte förnimmer med sina ögon, utan också får äran att leda honom till självinsikt. Sebastian må vara blind men ett autentiskt förhållande till verkligheten kanske kräver just att man inte bländas av dess vackra ytor, tycks denna film vilja säga. nbsp; nbsp;

Lisa James-Larsson kan tyckas slå in öppna dörrar med sin debutfilm. Att kritisera ytliga stureplansgäng och utseendefixering må vara sympatiskt, men knappast djärvt. När det dessutom görs på så förutsägbart sätt som här rör det sig knappast längre om kritik. Snarare än att utmana samtidens mediala och kommersiella ytlighet, blir ”Ego” istället ännu en del av densamma. Inte minst med tanke på hur en så visuellt tacksam tematik som blindhet förfuskas.

Själva storyn i ”Ego” har annars på ytplanet faktiskt inte så få likheter med en av Ingmar Bergmans tidigaste filmer – melodramen ”Musik i mörker” från 1947. Där var det en ung lovande konsertpianist från överklassmiljö som miste synen, men som naturligtvis fann sig själv genom kärlek och försakelse. Även Sebastian upplever kärleken – både god och dålig sådan – däremot är det i slutändan inte så mycket han tvingas försaka. Här påminner ”Ego” en hel del om höstens ”Bitchkram”. Livskriser innebär blott navigeringsproblem i tillvaron, de ändrar inte rutten. För målen är ju redan givna – som om livet vore en bolognakursplan. Det känns lite beklämmande, men kanske är just blindhet den optimala metaforen här. I så fall är nog ”Ego” en oavsiktligt briljant film. nbsp;