Vacker men avslagen rymd-road-movie

It’s lonely out in space… Vissa aspekter av rymdäventyrens tematik tycks eviga. Ända sedan astronauten blev en populärkulturell ikon för fem-sex decennier sedan har ensamheten och mörkret tillhört dess bärande motiv. I nya Ad astra har den ärrade rymdveteranen Clifford McBride (Tommy Lee Jones) vistats i trakterna av Neptunus i ett halvt liv för att bättre kunna undersöka förekomsten av mänskligt liv i andra solsystem.
Det är dock hans son major Roy McBride (Brad Pitt) som är huvudpersonen i Ad astra. Roy tillhör de mest rutinerade och dådkraftiga i den amerikanska rymdflottan. Hans puls går aldrig över 80 slag i minuten, oavsett ansträngning eller stressfaktorer. De farliga uppdragen har sitt pris, han har valt att leva sitt liv i ensamhet. I suddiga återblickar skildras livet med förra partnern Liv. Hon har lämnat honom då hans värv upptog all hans uppmärksamhet, oavsett om han var fysiskt närvarande eller frånvarande.

Hela rymden är dock inte tom och öde. I den nära framtid som Ad astra utspelar sig går det att resa reguljärt till en koloniserad måne, och på Mars finns också verksamhet om än mer i skymundan. Dit skickas Major Roy för att via starka fjärrsändare kommunicera med sin far. Länge har man trott att Clifford var försvunnen, men nu har signaler från honom kunnat uppfattas. Vad värre är, den rymdstation Clifford befinner sig på sänder ut energivågor som orsakar förödande elektriska stormar på jorden. Tiotusentals dödsoffer skördas och det blir Rays uppgift att söka få fadern att stoppa katastrofen.
Clifford svarar inte varför Roy får lov att ge sig ut på en lång resa. Ad astra tar nu formen av en road-movie om Roys väg till den far som kanske väntar någonstans vid solsystemets utkant. Resan blir händelserik och ödesmättad, och lång.   

James Gray har gjort en visuellt storslagen och medryckande film. Den är oupphörligt vacker och anslående. I science fiction-genren har de mest sublima ögonblicken ofta laddats av en filosofisk dimension, som rymt frågor om existens och kunskap. Och som till och med kunnat utmana vår förståelse om storheter som tid och rum. Till denna tradition sällar sig inte Ad astra. Snarare är det en film som med utgångspunkt i de maskulina ikonerna Brad Pitt och Tommy Lee Jones tematiserar plikt, ensamhet och socialisering. Det blir en slags westernfilm i nattsvart rymdmiljö, där det asociala får kämpa mot mer moraliska värden. Som i många av de klassiska filmer som skildrar den amerikanska utvidgningen västerut. Det känns tyvärr lite nattståndet.