Lugnt och detaljerat om en fasansfull brytningstid
Regi: Dominik Graf
Fyrisbiografen
Berlin 1931. Det är ingen undanskymd tid och plats i kulturhistorien vi möter i filmen Fabian – Berättelsen om en moralist. Tyskland, och inte minst dess huvudstad, åren innan Hitlers maktövertagande 1933 blev redan under samtiden föremål för såväl romaner som filmer. Weimartidens Berlin är närmast en egen genre där en musical som Cabaret eller en TV-serie som Berlin Alexanderplatz hör till standardreferenserna.
Båda byggde de på romaner. Det gör också denna film. Erich Kästner var en populär tysk författare vars mest populära verk, barndeckaren Emil och detektiverna från 1929, har blivit en klassiker. Hans roman om reklammannen Fabian kom ut redan det år den utspelas. Det är alltså en modern roman, som utspelas i den modernaste av städer. Berlin var inte bara Tysklands utan också den europeiska kontinentens nav. Det var en djärv stad vars fria men också depraverade livsmönster kommit att mytologiseras på de mest spektakulära sätt.
Så också här. Unge Fabian (Tom Schilling) skriver slogans för cigaretter på dagarna och festar på kvällarna. Han kommer från en trög småborgerlig miljö i Dresden. Från början tycks han ha haft studier och den litterära världen som mål i huvudstaden, men när han introduceras i filmen är han en brödskrivare som söker återfå sitt estetiska och intellektuella självförtroende.
Genom Fabians utlevande livsstil möter ett tvärsnitt av tidens urbana liv. Han tar oss med till bordeller, nattklubbar och kaféer, men också till universitet och redaktioner. Hans bästa vän Labude (Albrecht Schuch) försöker få styr på en sådan akademisk karriär som Fabian redan gett upp med en litteraturvetenskaplig avhandling som aldrig tycks bli färdig. Nya politiska symboler präglar så smått staden, men nazismens framväxt är ett skeende som egentligen inte kommenteras av filmens karaktärer. De är visserligen uppenbart emot, men har lika uppenbart annat att tänka på.
"Detta är en sorglig film, där den ironiskt distanserade sakligheten i Kästners roman ges en melankolisk och ibland rent av sentimental ton."
Som kärleken. En kväll på en klubb möter Fabian Cornelia (Saskia Rosendahl), som arbetar som juridisk assistent på ett av de stora bolagen i filmstaden Babelsberg. Helst vill hon agera själv framför kameran, och tycks se kontorstjänsten som en språngbräda till det hägrande livet som filmstjärna. Fabians och Cornelias historia är till en början riktigt näpen, de depraverade miljöerna de rör sig i till trots. Deras erotiska och romantiska symbios tycks äkta och djup.
Men i Berlin 1931 är nog ingenting äkta. Fabian framstår till slut som en ensam moralist i en stad som alltmer präglas av egoism och falskhet. Detta är en sorglig film, där den ironiskt distanserade sakligheten i Kästners roman ges en melankolisk och ibland rent av sentimental ton. Det är faktiskt en hållning som passar berättelsen väl. Detta är en lång film – över tre timmar – som berättar lugnt och detaljerat om några veckor i en grupp människors liv i en tid som vi i efterhand har kommit att förstå som en fasansfull brytningstid.
Själva försöker de leva och överleva så gott de kan. Det går väl sådär, och det är just bilderna av de fåfänga försöken att leva gott i en tid som vill så ont som utgör filmens stillsamma smärtpunkt. Ibland kastas vi in i vår egen tid genom rekvisita och korta inklipp. Dessa inpass bryter lite kryptiskt av i en annars njutbar och ständigt engagerande historieskildring där inte minst fantastiska skådespelarinsatser imponerar.
