Från teaterfjant till tyrann

Gemensamt för de 120 smädeskrifter mot Gustav III som Annie Mattsson har undersökt är att de inte kunde tryckas på grund av censuren. Det innebar förstås ett problem för dem som ville sprida sitt omstörtande budskap, säger hon.
– Gustav III själv och rojalisterna hade tillgång till trycket och kyrkan, så de kunde nå hela landet. Oppositionen hade bara handskriften vilket gjorde det mycket svårare att nå ut till många snabbt.
Man försökte dock på olika sätt komma runt problemet genom att exempelvis spika upp skrifterna i gathörn eller tradera dem muntligt. De spreds även genom avskriftskedjor, där läsarna samtidigt blev både distributörer och medförfattare. Avskrivarna ändrade sällan avsiktligt i texterna; vanligare var att man skrev fristående kommentarer. Det hände att personer som själva nämndes i verken gjorde tillägg där de förnekade vad som påstods om dem i texten.
– Det finns även ett väldigt roligt tillägg av en person som verkar ha blivit sur över att han inte nämns i en parodi av ett riddarspel som hölls vid hovet. Många av deltagarna är nämnda och förolämpas på olika sätt, men inte han. Då har han gjort ett litet tillägg om sig själv som snarast är smickrande.

Det var troligen främst adeln och deras allierade som låg bakom smädeskrifterna.
– Nästan alla skrifter är anonyma men om man tittar på innehållet ser man att det till stor del är adelns intressen som förs fram. Det var också adeln som ledde oppositionen mot Gustav III, som ju hade stärkt kungamakten på deras bekostnad.
Även texternas retoriska nivå pekar mot adeln.
– Många av författarna är väldigt skickliga, drivna skribenter som troligen har fått en gedigen retorisk bildning. De som fick en sådan bildning var adeln. Man kan också tänka sig att det var personer som rörde sig i det politiska livet där retoriken var viktig.
I smädeskrifterna odlades dock en annan sorts retorik än den officiella. Ofta var avsikten att undergräva kungens auktoritet genom att förlöjliga honom. Ett vanligt grepp var att vända upp och ner på kungens egen propaganda.
– Av rojalisterna framställdes Gustav III som den tredje gustaven, arvtagaren till Gustav Vasa och Gustav II Adolf. I smädeskrifterna gjorde man samma jämförelse men drog slutsatsen att han snarare var föregångarnas motsats.

Trots att skrifterna är oppositionella mot kungen är de idéer som förs fram i allmänhet ganska konservativa. Monarkin och kyrkan ifrågasattes aldrig.
– Ingen tycks ha kommit på idén att ifrågasätta den sanna tron. Ingen sade heller rakt ut att monarkin borde avskaffas. Det var självklart att Sverige skulle ha en kung; hur mycket makt han skulle ha var däremot något man kunde diskutera.
I början av sin regeringsperiod kritiserades Gustav III ofta för att ägna sig åt nöjen hellre än plikter.
– Kungens teaterintresse återkommer ofta. Man tyckte att han var intresserad av något som var på låtsas snarare än av verkligheten.
Teatern fungerade även som en metafor för att kungen låtsades vara någon han inte var.
– Han försökte spela rollen som gode konungen men det var bara en mask, menade man.
I de senare smädeskrifterna framträder istället en grym tyrann som förtrycker sitt folk. Bilden förstärktes efter det misslyckade kriget med Ryssland 1788–90 som kungen startade i strid med lagen och den därpå följande statskuppen då han stärkte sin egen makt ännu mer.

I jämförelse med motsvarande texter från andra länder innehåller smädeskrifterna mot Gustav III påfallande lite sexuellt förtal.
– I Frankrike var det vanligt att man blandade politik och pornografi. I det svenska materialet finns vissa antydningar, men att peka på kungligheternas sexuella tillkortakommanden eller utsvävningar var aldrig ett huvudargument för att undergräva kungamaktens legitimitet.
Den 16 mars 1792 sköts den omstridde kungen på en maskeradbal och avled ett par veckor senare. Finns det någon koppling mellan skrifterna och kungamordet?
– Det är svårt att dra slutsatser om orsakssambanden. Men mot slutet spreds skrifter som hävdade att man måste döda kungen. Det kan ha bidragit till en diskussion kring att mord var en möjlig utväg, eller åtminstone ha speglat den diskussion som fanns.