Uppdragsutbildning – fortbildning till salu

Det finns vissa koketterande tendenser i hur vi pratar om att man inte kan köpa sig en plats vid högre utbildningar i Sverige. Man tar sig in på akademiska meriter och alla, oaktat ekonomiska förutsättningar, ska ha en ärlig chans att knipa de där platserna. Och visst kan vi skatta oss lyckliga över att våra föräldrar, eller till och mer mor- och farföräldrar, inte har behövt vända på varenda slant för att spara ihop till en ”college fund” som så många amerikaner exempelvis måste göra om de vill att deras avkommor ska ha möjlighet att tacka ja till en plats vid något av de mer välrenommerade universiteten. Tack för maten, svenska staten liksom (på riktigt ).
Men det går ju faktiskt att köpa universitets- och högskoleutbildningar även i Sverige, om än inte på det sätt man kanske tänker sig.

För egen del fick jag höra talas om uppdragsutbildningars existens när jag för Ergo 2015 skrev om hur utbildningsplatser vid bland annat Uppsala universitet var en del i ett vapenavtal med diktaturen Thailand. Just då fanns det inte så mycket utrymme att lära mig mer om den här funktionen, men nyfikenheten har stannat kvar hos mig. Nu är hög tid att lära mig och – framförallt – er mer om konceptet uppdragsutbildningar.
Vad är det? Varför finns det? Hur funkar det? Och vilka begränsningar finns? Vi vände oss till Kay Svensson, biträdande universitetsdirektör och tillförordnad chef för avdelningen för uppdragsutbildning, för att få svar.

Vad är en uppdragsutbildning?
De flesta högskolor och universitet i Sverige idag erbjuder uppdragsutbildningar. Det är helt enkelt utbildningar som en huvudman, vanligtvis en arbetsgivare, köper av ett lärosäte. Uppsala universitet var ett av de första universiteten på den här bollen, berättar Kay Svensson.
– Det var i mitten av 80-talet som Kurssekretariatet för fortbildning skapades. Då pratade man ofta om utbildningarna som kortkurser. Det brukade röra sig om kurser på två till tre dagar som riktade sig till yrkesverksamma inom ett visst område och berörde ofta något särskilt tema.
De tidiga uppdragsutbildningarna var stöpta i en färdig mall, men i början av 2000-talet började lärosätena erbjuda skräddarsydda utbildningar skapade efter beställarens behov och önskemål. Utbildningarna behövde inte längre begränsas till ett par dagar utan kunde sträcka sig över hela terminer. Idag omsätter uppdragsutbildningen vid UU omkring 80 miljoner kronor årligen. Den centrala avdelningen för uppdragsutbildning, med runt 20 anställda, står för ungefär 40 -50 procent av omsättningen, medan övrig uppdragsutbildning sköts ute på institutionerna.
– Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, EDU, omsätter cirka 20-25 miljoner bara den. Läraryrket är över huvud taget väldigt fortbildningsintensivt, säger Kay Svensson.
Uppdragsutbildning är exempelvis en stor del i den rikstäckande statliga satsningen Lärarlyftet, som bland annat syftar till att göra lärare behöriga att undervisa i fler ämnen.
– Men på avdelningen för uppdragsutbildning jobbar vi mer aktivt med att söka upp potentiella uppdragsgivare, både offentliga och privata, än vad de gör ute på institutionerna. Vi har även större kapacitet att driva och genomföra utbildningarna. Vi har en mer affärsinriktad profil skulle man kunna säga.

Varför erbjuder lärosäten uppdragsutbildning?
Kay Svensson menar att uppdragsutbildningar inte tillhandahålls för att universitetet ska tjäna pengar, utan att de är mer att betrakta som en samhällsnyttig service. Utbildningarna finansieras helt av beställaren.
– Vi får inte tjäna pengar på det här och det gör vi inte heller. Det är klart att enskilda projekt kan gå med vinst, men på det stora hela ska vi gå plus minus noll. Det här är ett sätt för oss att ge tillbaka till samhället och att skapa samverkan och utbyte med företag och samhällsinstanser, både nationellt och internationellt.
Han nämner som exempel ett projekt i Vietnam där de, tillsammans med Vietnam National University, genomför en masterutbildning i publik management för vietnamesiska statstjänstemän.
– Det är i grunden en utbildning som berör frågor om mänskliga rättigheter.

Vem kan köpa en uppdragsutbildning?
Liksom tidigare nämnt så kan man inte som privatperson köpa en utbildning i Sverige. Det är arbetsgivare – offentliga och privata – som har möjlighet att beställa uppdragsutbildningar. Sjukvården, skolan, Arbetsförmedlingen och polisväsendet finns med bland de större beställarna.
– Vanligtvis syftar utbildningarna till att fortbilda personal, men man måste inte vara anställd av beställaren för att få delta i utbildningen. Vi får även sälja utbildningar som behövs av biståndspolitiska skäl och arbetsmarknadsskäl. Korta vägen är till exempel ett samarbetsprojekt mellan UU och Academicum som ska hjälpa nyanlända akademiker in på arbetsmarknaden och där kursdeltagarna inte är anställda av huvudmannen.
Men var drar ni gränsen för vilka som får köpa uppdragsutbildningar? Om jag till exempel inte har några moraliska betänkligheter vad gäller rättvis antagning, skulle jag då kunna starta ett företag och anställa de som betygsmässigt är behöriga till läkarprogrammet, men som inte kom in på grund av platsbrist, och köpa en hel läkarutbildning till dem?
– Nja, även om ett företag hade finansiella muskler nog att göra det så är ju universitetet för det första inte tvunget att sälja utbildningen när den är så konkurrensutsatt som läkarutbildningen är. Och för det andra så är resurserna för den typen av utbildningar begränsade och universitetet erbjuder redan i nuläget läkarutbildningen i den kapacitet vi är kapabla till. Det finns ganska många stoppknappar längsmed vägen om en sådan förfrågan skulle komma in.
Hur resonerar ni om ni får en beställningsförfrågan från en huvudman i en diktatur?
– Vi har ju redan samarbeten med exempelvis Kina. Och Vietnam är ju inte heller någon demokrati att skryta över. Den omständigheten har inte hindrat oss från att erbjuda uppdragsutbildning. Om man kollar på exempelvis Vietnam som själva har efterfrågat utbildningar i hur man arbetar mot korruption och för likabehandling inför lagen, så är det snarare oerhört viktigt att vi tillhandahåller de svar och verktyg som de behöver. Vi har ibland en beröringsångest vad gäller vissa länder, men rätt använt så är utbildning ett utomordentligt bra sätt att indirekt stödja de som vill se en utveckling mot demokrati.

Hur skiljer sig uppdragsutbildningar från vanliga utbildningar?
Uppdragsutbildningar kan även vara poänggivande om beställaren så vill. Det är beställaren som beslutar om vilka personer som ska delta i utbildningen, men för att deltagarna ska få poäng krävs att de har den behörighet som utbildningen kräver.
– Arbetsgivaren kan vilja att man säkerställer att deltagarna har tillgodogjort sig kursinnehållet, alltså att utbildningen examineras. Uppfyller deltagaren behörighetsvillkoren så kan den i efterhand få utbildningen registrerad som högskolepoäng om den ansöker om det. Uppfyller man inte behörighetsvillkoren så får man bara ett intyg om att man har gått kursen.
I vissa fall kan kursdeltagare även plocka ut en examen. I det avseendet skiljer sig alltså inte uppdragsutbildningen från en vanlig utbildning. Men uppdragsutbildning faller inte in under Högskoleförordningen och dess kursdeltagare omfattas därför inte heller av samma rättigheter och skyldigheter som en vanlig student. De omfattas istället av förordningen om uppdragsutbildning.
– I strikt mening så räknas inte dessa kursdeltagare som studenter, även om de till och med läser tillsammans med studenter som gått via den vanliga antagningen. Det innebär till exempel att vi inte har möjlighet att vidta disciplinära åtgärder om de skulle anklagas för fusk. Hur det behandlas är avhängt på vad som har skrivits i kontraktet med beställaren, säger Kay Svensson.