Psykologstudenten svarar: Har jag blivit för woke för mina gamla vänner?

Veckans fråga:

Har jag blivit för woke för mina gamla vänner? 

Hej på er psykologstudenterna! Jag flyttade till Uppsala förra sommaren för att börja plugga. Jag kommer från en mindre bruksort några timmar bort där folk kanske inte är så “woke” så att säga. Sen jag flyttade hit har jag lärt mig mycket om samhället i stort, politik och lärt mig mer om vilka normer jag präglats av i min uppväxt, man kan säga att jag fått rannsaka mig själv lite från det jag lärt mig i plugget och genom att lära känna nya människor. De flesta av mina vänner från hemstaden bor kvar och har börjat jobba och vissa har köpt hus och börjar prata om barn och familj. Det känns jobbigt att säga men ibland skäms jag över vissas okunskap eller när någon säger något som skaver och känns ignorant. Jag vill inte heller komma tillbaka hem och vara en besserwisser. Jag älskar mina vänner men plötsligt känns det som att vi är helt olika människor, och som att vi inte har något gemensamt längre. Ska jag bara bita ihop och vara tyst när vi umgås, ska jag förklara att de har fel uppfattning i vissa saker eller ska jag bara sluta umgås med dem? 

Psykologstudenten svarar:

Hej! 

Tack så mycket för din fråga! 

Det låter som att flytten till Uppsala har gett dig många nya insikter och gjort att du utvecklats mycket som person, vad häftigt att få vara med om det! Samtidigt förstår jag att dessa nya insikter också lett till ifrågasättanden och tvivel över de normer som präglat din uppväxt och som verkar leva kvar i den ort du kommer ifrån. Du beskriver att du känner en oro inför att umgås med dina vänner från hemorten och inte riktigt vet hur du ska hantera era olikheter. Du frågar om du ska bita ihop och vara tyst när ni umgås, förklara för dem att de har fel uppfattning eller helt bryta kontakten. 

Först och främst så är det ju så att relationer förändras över tid. Vi människor utvecklas ständigt och ibland kan vi utvecklas åt olika håll. Under vissa perioder av livet kan man känna att man kommer närmare sina vänner, medan man i andra perioder kan känna att man växer ifrån varandra. Plötsligt kanske man inser att man inte längre har lika mycket gemensamt med personer som tidigare stått en nära. Det kan göra ont att inse att man växt ifrån varandra. En sorg att förlora vänskaper som betytt mycket. 

Jag noterar dock att du skriver att du älskar dina vänner, så i ditt fall tolkar jag det som att du fortfarande värderar er vänskap högt och månar om att ni ska hålla kontakten? I nära relationer finns det ofta utrymme för att kunna uttrycka åsikter och tolerera olika uppfattningar. Så kanske är det helt enkelt så att ni kan konstatera att ni tycker olika i vissa frågor, men ändå värderar och uppskattar er vänskap? Om så är fallet så kanske det vore värt för dig att våga vara dig själv, stå för dina åsikter och tankar när du umgås med dina vänner, och sedan utvärdera hur det blir och känns. Kan ni möta varandra, trots era olikheter? Finns det utrymme att ha avvikande åsikter i sakfrågor? Genom samtal och diskussion kan ju även nya insikter växa fram och kanske kan ni hjälpa varandra att få perspektiv genom att dela med er. Jag tänker inte att detta alternativ skulle innebära att du blir en besserwisser som ska “förklara” för dina vänner att de har fel. Snarare kan du öppna upp för samtal för att öka er förståelse för varandra, där du får ta del av hur de resonerar och de får ta del av ditt perspektiv på saker. 

I slutänden är det nog bara du själv som kan svara på om dessa vänskapsrelationer är värda att kämpa för och om de ger dig mer än de tar. Jag håller tummarna för dig!