Ett spårat tålamod
När jag ska någonstans åker jag oftast tåg. Det kan faktiskt vara ett ganska underhållande sätt att resa. Under en resa ner till Blekinge i helgen stod jag för underhållningen i bistron, då jag givetvis bestämt mig för att det var en bra idé att fixa lunch just innan ett parti med extra mycket spårväxlingar och gungande. In i bistron, blir glad över fairtradevaror, hittar en lunchlåda, betalar, micrar lådan som blir skållhet och sedan manövrerar jag mig tillbaka till min plats. Lättare sagt än gjort, kan man säga. Tio överförfriskade medelålders herrar roade sig kungligt åt min balansakt med lådan som jag ständigt brände mig på när jag skulle öppna vagndörrar. De fick en alternerad repris när jag gjorde om samma sak, fast med kaffetermosen. Den bjuder jag på, med glädje.
Kanske har jag fått en viss vana vid fulla människor när jag jobbat. Alltså, fulla människor när jag själv är nykter. Men ändå blir jag fortfarande skrämd och förbannad över hur mansgrisig, bitchig eller odräglig man får vara bara för att man fått i sig några glas. Särskilt när man inte är hemma. Jag vet inte riktigt när det blev så att ett nattåg är en höghastighetsfestlokal där sovande inte är brukligt. Möjligen är det just jag som råkat ha oturen att blir granne med högljudda människor flera gånger. nbsp; Men nästa gång får de en utskällning efter noter till en melodi jag skrivit själv. Det är slut med fröken snäll.
På vägen hem från just den där Blekingeresan blev vi kraftigt försenade på grund av en nedriven kontaktledning. Sådant är livet, tänkte jag och hittade en salladsbar i en mataffär i Älmhult medan jag väntade. Läste på om kontaktledningarna – man håller på att hugga ner träd runt spåren och de nyare tågen känner automatiskt om deras strömmottagare trycker för hårt mot ledningen så att den riskerar att gå av. Och jag visste ju redan att det behövs fler tågspår för att trafiken ska fungera. Men övriga resenärer gnällde förstås på SJ, lokföraren och tågvärdarna. Som om vi kom fram fortare av det. 90 procent av SJ:s tåg är faktiskt i tid, och jag tror inte att flygen är bättre. Man har nog bara mindre bråttom när man ska flyga (däremot har jag aldrig fått tillbaka mitt biljettpris om flyget är mer än en timme försenat). Och man kan åka tåg Stockholm – Göteborg 15 000 ( ) gånger innan man är uppe i utsläppet av EN flygresa. Stort plus i kanten. Det var inrikesresor det, hur det är med utrikesresor vet jag inte om jag vill tänka på. ”Men, vi hjälper ju länder genom att spendera våra pengar där”, tänker någon. Till viss del kanske, om du inte reser all-inclusive. Det folk inte vill se är prostitutionen, miljöförstöringen, befolkningens dricksvatten som köps upp till hotellets pool, sjukhus fulla av turister som skadat sig på fyllan istället för sjukvård åt lokalbefolkningen. Jag förstår att man inte vill se att ens paradis är någon annans helvete, men då hade vi det där med det dåliga samvetet igen. Ifall man vill blunda och ursäkta sig, eller om man åtminstone kollar upp hur man kan resa schysstare genom att till exempel slå larm om barnprostitution.
Livets resor är ibland långa, försenade och krångliga. Men man förlorar sällan på att respektera andra och tänka efter innan man skäller ut en tågvärd. Och än man hyfsat ung – ett par timmar i livet kan jag avvara. Det finns värre saker jag tvingats lägga tid på genom åren, och det gäller nog alla. Sätt på lite knäpp musik och slappna av – läs en Ergokrönika av den där miljömuppen, kanske.
