Jag är ett vindkraftverk

I takt med att dagsljuset lämnar oss allt mer i november, växer högen av de olästa kursböcker som jag under terminens soligare dagar hade tänkt att jag skulle ta lite senare . nbsp;

Men problemet med att skjuta upp läsandet till det diffusa datum som kallas för lite senare , är att jag aldrig tycks kunna förutse när detta lite senare ska äga rum. Likt en knäpptyst ninja smyger sig nämligen lite senare på mig med ljudlösa steg, tills jag en dag plötsligt får en nunchuck i bakhuvudet och tuppar av. När jag vaknar upp från bakhållet har lite senare flytt brottsplatsen och lämnat NU i sitt ställe.

NU är ingen trevlig prick. NU är en kraftig tornado som sliter upp alla mina bortglömda, nedgrävda uppgifter ur jorden. NU är en våldsam virvelvind som river av taket på mitt lilla pluggfria gömställe och visar att det finns en värld fylld av krav där utanför. I spåren av dess vilda framfart singlar små förträngda deadlines ner mot marken, och påminner mig om allt som jag hade kunnat få gjort mycket tidigare.

I dessa pressade stunder undrar jag ofta varför jag gör så här mot mig själv. Jag tycker ju faktiskt att det är kul lära mig nya teorier och begrepp, att läsa mig till bredare kunskaper, bara jag faktiskt sätter igång med pluggandet. Istället låter jag det vänta medan radion, vänner och andra roligheter får ta del av min tid.

Men möjligtvis behöver jag ett NU som blåser liv i mig, så att jag blir fylld av adrenalin och får känna lite spänning i vardagen. Oftast är jag som mest kreativ och fokuserad när jag kämpar mot klockan. nbsp;

Det kanske helt enkelt är så att jag är ett prokrastinerande vindkraftverk – en pluggmaskin vars generator inte kan starta förrän rotorbladen har kickats igång av stressens vindar.