Släpp smulorna

Som kuratorskonventets ordförande under förra terminen skulle jag vid ett tillfälle köpa en shitload med godis, för att ge till folk vid en ceremoni med frackar och grejer i aulan för att hålla deras blodsocker uppe. Sonika gick jag till Lutis för att köpa godis och plockade på mig ett berg av Zoo, Pim-Pim Hallonbåtar, Viol och så vidare, drog betalningen på 200 kr på företagskortet och stack.

Sekunden efter att jag hade gått ut från Lutis mötte min blick en tiggares. Hon satt som de nästan alltid gör, alldeles utanför, och bad mig om money, please i den lilla bruna pappkoppen. Jag, som inte är en kontanternas man, stod där med min tvåhundrakronorspåse (en helt genomskinlig gratis snålpåse med godiset väldigt synligt i) och min frack som jag inte ens ids ta hand om (för det är för långt bort till någon av de två kemtvättarna på min gata), skakade på huvudet och gick därifrån.

Jag brukar emellanåt, turligt nog, skämmas för vad jag gör, men det där är en av de gånger i mitt liv då jag i grunden har skämts för vad jag är. Nej, jag kan inte ge dig en tjuga, däremot kan jag lägga hundratals kronor på att göra livet kortare och käften glesare. Självklart. Men det får ändå sägas att skammen sätter spår. Tack vare det här oerhört laddade tillfället började mitt eget sätt att möta tiggarna i min vardag att ändras. nbsp;

Jag hade tidigare så klart haft en hel massa tankar om tiggare, eftersom man ser dem så ofta nu för tiden. Och då är det oerhört lätt att tänka saker i stil med att ja, det är synd om dem, men hey, jag är ju en fattig student. Ja – så fattig att jag sitter och skriver det här på en MacBook som är hela tre år gammal. nbsp;

Och säkert så är de där människorna trafficking-tiggeri-offer vars pengar går till någon tiggarhallick och så vidare. Och visst, så kan det väl för allt i världen vara. Men har jag läst det här någonstans? Har jag hört något om de hemska tiggarexploaterande ligorna? Njae. Min stora anledning att tänka så är att det håller pengarna i min egen plånbok. Och om det är det som är på spel ökar känsligheten i min personliga-brister-radar med tusentals procent. nbsp;

Tell you what. Om man gör sig kvitt de fördomar man rafsat ihop för att bekräfta sin egen världsbild, kanske man kan göra en liten insats. Absolut en liten, men alltid någon. Och om man är för pank för att ge en tiggare en tjuga tre gånger i veckan så är det kanske inte i första hand ens egen stora barmhärtighet som föröder privatekonomin. nbsp;

Det är ju rent för jävligt att det finns människor som lever av smulorna från vårt bord. Men rent för jävligare är väl då att säga nej, det är mina smulor .