Plötsligt löser sig allt

Det är maj månad och bortsett från en massa party och tentaångest så betyder det också att det är examenstider för ett fåtal olyckliga uppsalastudenter. För min del i alla fall kändes det lite som en dödsdom över mitt studentliv när jag tog examen. Alla sammanhang som betytt något, gjort att man var något, gick liksom upp i rök. Man må ha varit halvvägs till kårpamp, men ingen utanför universitetsvärlden visste vad det var. Må ha varit lite halvball på nationen en gång i tiden men bortom Flottsundsbron spelar det knappast stor roll. Jag hade både frackar och smokingar jag antagligen inte skulle få tillfälle till att använda igen och ett färskt minne av dystopiska rapporter från Svenskt Näringsliv som beskrev hur man genom att välja just min studieinriktning (humaniora) skulle strula till sitt liv. Den kalla verkligheten, hävdade de, skulle bara värdera information och entreprenörskap, inte kunskap och medmänsklighet.

Till min förvåning så har jag nu, efter ungefär ett års harvande och hopplöshet på något sätt landat på fötterna. Jag har både ett schysst kontorsjobb med vettigt betalt över sommaren och en doktorandplats i Göteborg som jag ska tillträda till hösten. Men ändå är det som att jag liksom väntar på att allt ska gå åt helvete. Så ofta har jag fått berättat för mig att doktorera i humaniora är en orealistisk dröm och att det dessutom kommer att vara omöjligt att få jobb ( förutom lärarvikarie kanske... ) att jag själv mer eller mindre accepterat min utsiktslösa framtid, och så plötsligt bara löser sig allting över en sommar.

Nåväl, kanske låter allt det här lite skrytsamt (och kanske är det också det), men jag tänker att kanske kan just min mallighet vara ett litet (litet) hopp för alla andra som också försöker sig på konsten att strula till ett liv och då har jag i alla fall gjort någon sorts nytta.