Ska vi göra nåt äckligt, baby?
Han har tandborsten i munnen så han kan inte kommunicera verbalt. Istället skriver han sitt erbjudande på datorn: ”du får göra det om du köper finbärs till oss på fredag.”
Han ser att jag ryggar tillbaka. Dyrt, sa räven.
Jag tänker att han kanske ska sänka sitt bud, men han spelar hardball och smattrar ut ytterligare några ord på datorn och går sedan in på toaletten för att låta mig tänka över beslutet jag har framför mig.
”Men den här finnen är guld ” står det på skärmen.
Och jag vet ju att han har rätt. Den där jävla finnen han har i nacken kommer att stirra på mig hela natten och kalla på mig om jag inte får klämma den nu. Jag böjer mig. Finbärs it is.
Så när min pojkvän kommer ut från toaletten ber jag honom att sätta sig på sängkanten och slappna av så jag kan genomföra ingreppet så smärtfritt och snabbt som möjligt. Han säger att det gör ont, blir arg, men det går snabbt över. Sen sover vi.
Jag är en kvinna av mina ord, så på fredagen efter jobbet cyklar jag vägen förbi systemet. Med finbärsen klingandes av helg i påsar på vardera styre börjar verkligheten gå upp för mig: jag har blivit en finntorsk.
Finöl för nästan fem hundra kronor sammanlagt är priset jag har betalat för att klämma en infekterad por.
Den var ju inte ens bra. Finnen alltså. Det tog bara någon sekund, sen satt jag där med kladd på fingrarna och skam i resten av kroppen. Det var knappast det där Ansiktet sjöng om, även om det känns träffande.
Du och jag under täcket, baby.
Ska vi göra nåt äckligt, baby.
Jag har ju problem.
Men när jag något skamset tar upp min osmakliga besatthet av att tömma mina nära och käras hud på kladd är det konstigt nog nästan ingen som höjer ett ögonbryn. Snarare brukar de nicka igenkännande eller till och med utbrista ett ”eller hur ”
Är det inte partnern så är det en nära vän eller ett syskon som blir utsatt. Och är det inte finnklämmeri så är det att man pillar bort vederbörandes sårskorpor, inspekterar personens liktorn eller är alldeles för bekväm med att ha öppen toalettdörr när man uträttar sina behov. Det verkar som att nästan alla förr eller senare når en punkt i nära förhållanden där man tappar det filter som dittills har fångat upp ens oanständiga impulser. Den där punkten ligger bara olika långt borta.
Till slut, bakom lykta dörrar, smälter man i alla förhållanden bara ihop till en stor oaptitlig blobb.
Borde det inte vara det där man skriver sånger om? Eller i alla fall pratar om? Så man slipper känna att man är ensam i all sin vidrighet.
Nu har i alla fall jag dragit mitt strå till stacken. För nog fan är jag äcklig, baby.
