Krisar stup i kvarten

Jag befinner mig i en livskris. Det kanske låter lite dramatiskt och möjligen får ni inre bilder av en solariebränd medelålders man i en snabb bil. Riktigt så påkostad är inte min livskris. Jag är dessutom vitare än en attraktiv lägenhet på Hemnet. Sannolikt finns det dock många studenter där ute som krisar, precis som jag, men utan att ha satt någon krisetikett på det (än).

Jag pratar om det som kallas för the quarter-life crisis, eller kvartslivskrisen. Aningen förenklat är det när man som någon form av förväntat blivande akademiker i åldersspannet 20 till 29 inser att ens bästa dagar (läs: studenten) redan är förbi och endast kan återupplevas i ett rosa skimmer i ens starkt romantiserade minnen, och att livet framför en präglas av framtids-, prestations- och allmän ”jag-kommer-att-ha-trehundratusen-kronor-i-studieskulder-och-kanske-inte-ens-ett-kvalificerat-jobb”-ångest.

Det hela började med att jag inför anmälan till höstterminen kände mig 100 procent ångestfylld inför att välja utbildning. Vad vill jag med livet? Vem är jag? Vad är jag bra på? Finns det några jobb? Hur vet man vad man ska plugga? Jag frågade Google och blev inte besviken. Kortfattat landade googlandet i ett dussin artiklar om kvartslivskrisen och jag kände mig nästan frälst. De pratade ju om mig Det var en lättnad att någon hade satt ord på det handlingsförlamande kaoset av till synes oändliga valmöjligheter, identitetssökande, otillräcklighetskänslor och en rädsla för att misslyckas, som jag själv känt så starkt när jag under sommaren tänkt på min framtid. Men det fanns alltså en term för min ångest, mitt velande och mina framtidsgrubblerier Magdalena Sörlle, kvartslivskrisare.

Det slutade med att jag strök alla utbildningar jag hade sökt, förutom en svenskkurs som jag nu läser under höstterminen. I skrivande stund närmar sig våransökningsdeadlinen och Antagning.se är min mest besökta sida enligt webbläsaren, men jag hinner livskrisa ett litet tag till. En snabb bil kanske vore något ändå. nbsp;

nbsp;