Nioåringens längtan till universitetet


Jag kan ha varit nio år gammal den gången då jag frågade min pappa vad som finns utanför universum, och fick till svar att vara försiktig med att fastna i den sortens grubblerier. Den som väl börjat tänka i sådana banor har svårt att sluta. Vips blir du galen. Detta var ett mycket otillfredsställande svar, av två skäl. nbsp;
För det första förstod jag ju att min pappa inte visste svaret på frågan. Det var inte en uttömmande vetenskapligt hållbar astronomisk förklaring jag sökte, bara en annan människas tankar och fantasier.
För det andra gick det upp för mig att det finns frågor som vuxenvärlden kan svara på och frågor som vuxenvärlden inte kan svara på, samt att det som av en händelse bara är den första sortens frågor som dyker upp på prov i skolan.
Jag kunde hacka i mig att alla inte var lika roade av metafysisk spekulation som jag. Värre blev det att smälta vuxna människors oförmåga att svara på frågor om varför det finns krig i världen eller varför somliga bor i slott och andra i skjul. Samt frågan jag ständigt återkom till som fick mina lärare att tro att jag bara var obstinat och uppkäftig. Varför ska vi lära oss det här?
Frågan var inte det minsta upproriskt menad. Jag la bara ihop två fakta som jag fick presenterade för mig. Det första var att världen vi lever i är en djupt orättvis plats. Det andra var att vi går i skolan för att lära oss hur världen fungerar. Med andra ord förstå varför världen är orättvis. Meningen med att trycka in en massa kunskap i huvudet måste alltså vara att vi en dag ska kunna ändra på sakernas tillstånd. Vi går i skolan som barn för att göra världen bättre som vuxna. Då måste det vara relevant att förstå varför vi lär oss just det vi lär oss, och inte något annat.
Men även om självständigt tänkande hyllades som den främsta dygden, så började jag ana att det bara uppskattades att tänka självständigt om det självständiga tänkandet låg inom ramen för av regeringen fastslagen läroplan.
Min gnagande känsla av att ”du förstår när du blir äldre” bara var en undanflykt, en lögn för att slippa erkänna den egna okunnigheten, tilltog under skolåren framtill den dag då jag hörde mig själv använda den förhatliga repliken för första gången.
Då var rollerna ombytta. Jag vikarierade som musiklärare på en högstadieskola och eleven framför mig frågade varför hen behövde lära sig att spela ett d-durackord på gitarr. Jag svävade ut i ett svar om hur eleven med sitt d-durackord först kan måla bilder i sitt inre, skapa världar av toner, förstå sig själv och omvärlden genom musikens mystik, för att sedan med sitt d-durackord förmedla sina inre rum till andra och därmed kommunicera det som inte låter sig sägas med ord.
Eleven accepterade inte resonemanget. Jag hade uppenbarligen svarat på en annan fråga än den eleven hade ställt. Hen ville veta på vilket sätt d-durackordet syftade till att ge hen ett välbetalt jobb i framtiden.
Svaret på den frågan är givetvis att d-durackordet inte har någon som helst relevans på arbetsmarknaden (såvida du inte vill bli konsertgitarrist). Jag hade målat in mig i det hörn där det enda som går att säga är att du ska lära dig spela ett d-dur för att det står i läroplanen att du ska kunna spela ett d-dur.
Eftersom det är ett resonemang som jag i min tur inte kan acceptera hamnade diskussionen i ett dödläge. Det enda möjligheten att ta mig ur situationen var att jag i kraft av min högre ålder kunde lova eleven att koncepten skulle klarna så småningom.
Eleven är vuxen idag, om koncepten klarnat för henom vet jag inget om. Däremot klarnade mycket för mig i den stunden.
Jag hade helt enkelt haft fel under hela min barndom. Syftet med skolan är inte att vi ska förändra världen med vår erövrade kunskap, utan bara lära oss tillräckligt mycket om samhället för att kunna bli nyttiga medborgare i det. Kunskap har bara ett syfte om den kan omsättas i en lönsam praktik, om den bidrar till att upprätthålla status quo. Det var därför ingen ville svara på mina obekväma frågor, de kunde helt enkelt inte leda till någon för samhällsmaskineriet användbar kunskap. Syftet med skolan är utbildning, inte bildning. Det var det som vuxenvärlden menade att jag skulle förstå när jag blev äldre.
Den som vill flyga iväg på ett d-durackord till platser bortom universums gränser på jakt efter verklig kunskap, sådan kunskap som förändrar världen, får leta någon annanstans. nbsp;
På ett universitet till exempel. Du som läser Ergo är antagligen student vid just ett sådant. Grattis. Ut och flyg Kom tillbaka med svaren på de frågor vuxenvärlden inte kunde ge dig. Det är du skyldig din inre nioåring.


Annons

Annons

Läs Sofias förra krönika:

Entreprenörer på väckelsemöte

Läs mer

2024-09-20 08:43
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om besserwissers, lärande och fårskalliga ungdomar.
2024-09-03 09:16
Ergos krönikör Nils Czernich reflekterar över kontrasterna mellan det nya och det gamla, i denna hyllning till…
2024-05-28 08:07
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman om studentdemonstrationernas kraft och behov.