Är det verkligen krig vi vill ha?
En kompis har delat ett videoklipp. Det är utformat som en tv-shopreklam och handlar om mansreducerande hörlurar. Jag lämnar snabbt Facebook– det där forumet som en gång i tiden var som en oändlig krogkväll med vännerna (som man förvisso kunde få nog av ibland, men då var det ju bara att logga ut) men nu har blivit ett politiskt slagfält. I stället går jag in på Instagram och hjärtar bild efter bild på busiga hundvalpar. Ibland dyker det upp en snygg tatuering också, och där ser jag att en före detta kursare har flytt novembermörkret för Kanarieöarna. Hon kisar mot solen bakom en överdimensionerad paraplydrink och hennes största bekymmer är vilken restaurang hon och ressällskapet ska välja i kväll. Okej.
Sedan är den där igen, feminismen. Den här gången i form av ett inlägg som jag till fullo sympatiserar med – syftet är att uppmärksamma att kvinnor från och med nu jobbar gratis resten av året, baserat på skillnaden i medelinkomst mellan könen. Men jag slänger ifrån mig telefonen och kryper ihop i fosterställning under en noppig filt. En del av mig vill åka på en sexistisk boot camp där 70 steroidpumpade neanderthalare i Sons of Odin-T-shirts ska förtrycka, mansplaina, manspreada och dickpictrakassera mig till att frammana manshat. Männen i min närmaste omgivning uppvisar nämligen en alarmerande inkompetens på det området.
Jag är uppvuxen med en pappa som bakade bröd och påminde mig om att inte lägga 40-tvätt bland 60-tvätten. En hobbypsykologisk tolkning kan vara att det är därför jag aldrig har omgett mig med sviniga sexistmän. Jag har till och från råkat ut för dem, men aldrig sett dem som representanter för halva jordens befolkning.
Det har sedan jag först blev bekant med begreppet varit självklart för mig att vara feminist. Det är inte på något vis okej att kvinnor får lägre lön, utsätts för våld i nära relationer, våldtas och könsstympas. Men jag kan inte se hur hat skulle kunna bana väg för det samhälle som jag, och förhoppningsvis de flesta feminister, vill ha.
Jag tvingar mig själv att se filmen om de mansreducerande hörlurarna. Jag kan ju inte döma ut den utan att ha sett den. Arg blir jag inte, jag känner bara sorg. Är det på den här nivån jag som kvinna förväntas lägga mig, om jag inte vill misstänkas vara Trumpanhängare? Vill människor som lägger upp sådana filmer ha jämställdhet, eller vill de ha krig? Kanske vill de bara ha pluspoäng i creddiga feministkretsar.
Jag vet inte. Nu återgår jag till mina klipp med gulliga hundvalpar. Har ni synpunkter får nu först rycka ut mina debattreducerande hörlurar.
