Första dejtens tråkigare kusin

En slaskig onsdag i januari. Gruset skvätter från asfalten när jag cyklar försiktigt och säkert irriterande långsamt mot Uppsala resecentrum där vi skall mötas 12.34 då hennes pendeltåg kommer in.

Vi vet inte hur den andra ser ut men vi har hört varandras röst på telefon. Jag står vid bokhandeln och kollar förstrött på den senaste Ferrante-boken. Pulsen är ojämn men vännen har snapchatat och sagt att allt kommer bli bra och kännas bättre efteråt, så jag försöker upprepa det som mantra. Plötsligt kommer någon gående och ler osäkert mot mig. Hon frågar om det är jag som är jag. Det är hon som är hon, chefen på den arbetsplats jag sökt jobb på. Det är dags för vårt möte – vår arbetsintervju.

Vi letar efter ett café där vi kan sitta och hamnar till slut på en sömnig kedja med vy över Svavagallerian. Efter trevligt småprat om hur dagen varit hittills sätter vi oss vid bordet med varsin skummig latte. Medan hon plockar upp en mapp ur handväskan funderar jag på varför caféer alltid envisas med att ha varma drycker i glas. Hon berättar om sin arbetsplats, jag om min utbildning och mina intressen. Det flyter på bra och blir inte tyst eller pinsamt, möjligtvis när jag hör mig själv vara överdrivet positiv till att gå upp mitt i natten vilket hon tvingats göra just idag.

Hon ställer frågor, jag ställer frågor och fastän de varken handlar om vilken favoritserie jag har eller vad jag gillar för musik känns samtalet trevligt och lättsamt. Är det för lättsamt?

En timme går och när vi har avslutat säger hon att hon hör av sig nästa vecka och vi skakar hand. Väl på cykeln igen tänker jag att det tvärtemot vad snapchatvännen sagt inte alls känns bättre efteråt. Jag känner mig mer nervös nu än vad jag gjorde innan. Kommer hon ringa? Vad tyckte hon om mig? Känslorna är bekanta, är det inte så här det brukar kännas efter en första dejt? Kan arbetsintervjun vara släkt med dejten?