En sista jävla gång


Klockan är 04:44. Jag sitter på en trasig stol. I soffan bredvid ligger en utslagen främling som är entusiastiskt intvålad i parfym. De flesta andra luktar askfat, svett och sprit. Någon otidsenlig stackare doftar kanske lite väl starkt av burkskinka och bensin. Den insiktsfullaste av oss har, ovedersägligt frånvarande, börjat spinna runt och gestikulera uppgivet med armarna genom luften. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att han tyst, helt tyst, förbannade Socialdemokratins förlorade själ och världens stundande undergång. Det är såklart Valborg. För ett litet tag till så är det Valborg och allt är ännu vårt.

Som Totti sa inför sin sista match med Roma: Jag är rädd. Tillåt mig att vara rädd. Det är nämligen så att ett par mycket speciella människor befinner sig i detta rum med mig. Med goda vänner tror jag det är precis som med äkta kärlekar: kan du beskriva varför du älskar dem så älskar du dem helt enkelt inte längre. Men tänk er Skalman, Vargen, Lilleskutt och Nalle Puh. Tänk er sagofilosofer som gläder sig över att bladen är gröna eftersom de kunde varit karmosinröda. Tänk er alla homeriska hjältar och några till. De är helt enkelt inte som andra. De är mina människor.
De är snart färdiga med sina studier och vi vet att detta troligen är sista gången vi upplever en dag som denna tillsammans. Så vad göra, nu när natten snart är över? Vad kan små människor egentligen göra mot en sådan mäktig motståndare som tiden? Kanske ingenting alls, men det har aldrig hindrat oss från att försöka. Trotsigt beväpnar vi oss med ljumna folköl, tomma cigaretter och tidlösa dansmoves. Vi skapar en magisk evighetsring (denna lömska vana som vi i berusningen alltid finner så majestätisk) och spelar vår mest magiska låt: Unchained Melody. Om Elvis tystnar vet vi att en lång ensam natt väntar på oss. En allra sista gång försöker vi besegra naturlagarna. En sista gång säger vi till sömnen att vi sover sen. En sista jävla gång säger vi till avskedet, natten, tiden och till döden: Not today

Låten varar för evigt men tar ändå slut. Och så splittras vi… Ingen kommer någonsin sjunga sånger om oss, skriva våra böcker eller (som tur är) dansa våra danser. Men för ett litet ögonblick den där kvällen så misstänker jag att Gud själv ångrade det faktum att nätter måste ta slut. Åtminstone gjorde jag det.

 


Annons

Annons

Läs mer

2023-12-05 13:01
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman berättar om olika typsnitt, deras historia och vad ditt användande av Comic Sans säger om…
2023-11-29 09:38
Ergos krönikör Ellen Cavallin är under hösten på en utbytestermin på Irland. Tiden har fått henne att reflektera kring…
2023-10-30 08:39
Ergos kåsör Eric Axner-Norrman spekulerar kring de fjantiga och upphöjda som vi kallar "det studentikosa".