En oväntad vänskap
Min tyske vän (vi kan kalla honom Leopold) har under vår snart elvaåriga vänskap aldrig vänt mig ryggen. Han har lyssnat när jag behövt prata av mig och skänkt mig många skratt. Men så tog vår vänskap en oväntad vändning i Köln förra veckan… Vår årliga mini-roadtrip genom Tyskland började den här gången med att vi singlade slant, fick klave till svar och satte av från München, nordväst mot Köln. Krona hade inneburit österut och Dresden.
Jag och Leopold anländer till vårt hostel på eftermiddagen, ivriga. Det ösregnar. Vi delar rum med en engelska som redan ligger i sängen när vi kommer in. Hej hej. Trevligt. Bla bla, ja ja. Vi vill dricka öl nu! Vill du med? ”No thanks”, svarar hon med sin bästa påvliga hermioneska ton. Certainly not in this current precipitation of canines and felines. Whatever, naysayer, tänker vi och vänder henne ryggen för att bege oss ut på jakt efter en bar med pratglada tyskar. Till bådas besvikelse visar det sig ganska snart att Köln stänger klockan 22 på söndagar. Men jag är inne på mitt femte år av billigt öldrickande på nation och Leopold är från Bayern, så när vi fyra timmar senare stapplar hem efter stängning vill vi inget annat än att sova (ja åtminstone vill Leopold det, men jag går händelserna i förväg). När vi klampar in i rummet ligger engelskan redan och sover i sin överslaf. Neinsager! Leopold och jag kryper ner i dubbelsängen som gjorts iordning för oss. Han somnar direkt och börjar snarka ett snark inte olikt ett förkylt bayerskt mårddjur. Jag tar fram mobilen och skriver en mobilanteckning innan jag sluter ögonen.
Jag somnar men vaknar ganska snart igen. Månskenet skär igenom mörkret från en glipa i gardinerna. Jag vänder mig mot Leopold, men han ligger inte där? Istället kan jag urskilja en bekant kvinnogestalt ligga bortvänd från mig, hennes blottade rygg blänkande som en silverpeng i månljuset. Är det inte min gamla gymnasielärare, hon den snygga? Hallå? viskar jag. Är du vaken? Inget svar. Pilsk och berusad hasar jag mig närmare och kysser prövande hennes rygg. Den är len och återfuktad och jag tänker att kanske är det såhär det skulle kännas att trycka läpparna mot en intvålad säl. Jag inväntar en reaktion, men det händer inget. Jag kysser hennes axel och drar mina fumliga fingrar genom hennes märkligt korta hår. När klippte du dig? viskar jag nyfiket och en aning förvirrad. Efter några sekunder hör jag en ännu mer förvirrad mansröst i mörkret viska fuck off, man! samtidigt som min lärare föser bort mig från sin sida av sängen. Jaha, hon vill väl bara sova. Jag tar fram mobilen för att anteckna något i stil med friskt vågat hälften vunnet und so weiter, men istället vaknar jag – ordentligt den här gången – och sakta går det upp för mig var jag är, vem som egentligen ligger bredvid mig och vems rygg det är jag precis använt som projektionsduk för mina tonårsfantasier.
Vi skrattar och skojar om det hela resten av resan, Leopold och jag, men nånting säger mig att han, så länge vi fortfarande är vänner, aldrig kommer vända mig ryggen igen.
