Grattis Ergo 100 år
Det är tidig morgon den 15 februari 1924. Inifrån Wretmans boktryckeri på Sysslomansgatan hörs rasslandet från tryckpressen. Bertil Lundquister blåser i händerna för att få upp värmen och greppar sedan de färdiga tidningsarken. Tiden som han hoppat runt och sporadiskt skrivit texter för olika tidningar har tagit ut sin rätt. Nu håller han tidningen för första gången där hans namn står som utgivare; Ergo, Tidning för Uppsala studenter. De lösa bladen trycks ihop och kommer snart att läsas av en ung studentska som fått en kvarts del av sida 10 tillägnad sin dikt Sköldmön. Hon har redan debuterat med diktsamlingen Moln två år tidigare, och samlingen Gömda land, där Sköldmön återfinns, kommer att publiceras samma år.
I första uppslaget som den 24 årige Karin Boye fått i sin hand står texten som Bertil Lundquister och kumpanerna Thorsten Eklann och Nils Svanberg diktat ihop. “... När vi idag kasta tärningen, sker det alltså icke för att >>fylla ett länge känt behov>>. Vi vilja skapa ett. Det går inte med ett nummer - men vi ha flera för oss…”
Och flera blev det. 100 år senare finns inte boktryckeriet kvar, på samma adress hittar du vad som i dagligt tal brukar kallas Uppsalas 14:e nation:Pizzerian och haket Palermo. Där får du en billig stor stark och ibland beställer en pizza innan du snubblar hem. Cirkeln är sluten…?
Att skriva något tillägnat Ergo 100 år är inte något jag tar lättvindigt. En simpel skribent som halkat in 100 år senare tror sig ha en uppfattning om Ergo och dess betydelse, samtidigt känns det alltför svårt, nästintill dumt, att försöka sig på att förklara vad Ergo är. Är det en studenttidning, en historisk spegel eller rentav ett fenomen? Troligen är det allt det, och mycket mycket mer.
Hur ska en kunna ge en rättvis bild av vad Ergo har varit fram till skrivande stund sedan själva idén spånades fram? I en av alla tidigare tillbakablickar om Ergo i Ergo (2019) beskrivs det ha skett “under häftiga diskussioner hemma hos forskaren och skalden Nils Svanberg, tillsammans med journalisten Arvid Ahlgren, sanskritforskaren och skalden Bertil Lundquister (tidningens första redaktör), Thorsten Eklann och diktarpersonligheten Einar Malm”. Flera gånger har skribenter och redaktörer sedan dess skrivit i Ergo om Ergo och försökt återge vad tidningen har varit, betytt och gett utrymme till.
Man kan också fråga sig om det ens går att jämföra 1924 års Ergo, en papperstidning som rymmer poesi, högdragna essäer och annonser som handlade om skrivmaskiner för 300 kronor, med nuvarande Ergo – en webbplats, som inte prasslar i händerna utan snarare släcks ner när batteriet på mobilen laddar ur. Har Ergos själ utarmats i takt med att format, språk och världen som den speglar har förändrats? Men mycket är sig ändå likt. I arkivet finns precis som idag texter som guidar reccarna till nationerna och akademisk sed, tipsar om studieplatser, studentlitteratur och berättar om hur det är att vara student i Uppsala, om hur studenterna klär sig, firar Valborg, vad de äter och vad de ägnar sin fritid åt. Där finns också debattinlägg om studentlägenheter, kaffepriser och lärarledd undervisning.
För några år sedan skrevs i Ergo “14 december 2019 delades det historiska sista pappersnumret av Ergo ut.” Då räckte inte pengarna, och tiden var inne att låta Ergo finnas kvar i den form som var möjlig, om något. Samtidigt som tiderna förändras, och insikten finns att vi bäst når våra läsare där läsarna finns (kanske numera Tiktok?), så finns en vilja och en dröm om att åter se nytryckta nummer av Ergo i studenternas händer. Men i skrivande stund skuggas den drömmen av mörka moln på Ergohimlen, som varslar om en osäker framtid. Det återstår att se om Ergo får uppleva fler födelsedagar efter sin hundrade.
Jag vill ändå påstå att Ergo trots förändrad form och innehåll, hundra år senare, hela tiden har hållit fast i några av de första tryckta orden som beskrev en vilja med Ergo att “...bereda Uppsala studenter en större valplats för det fria ordet…”.
De första redaktörerna konstaterade att ett direkt behov för en studenttidning som Ergo kanske inte fanns, men att man ville skapa ett behov. Idag, då det fria ordet hotas, är behovet av en fungerande obunden studenttidning i Uppsala kanske större än någonsin. Än idag är Ergo ett forum som lyfter fram och ger utrymme till studenter, genom utrymme för debatt och genom att låta studenter skriva i och synas i Ergo.
En eftermiddag i oktober 2024 knappar en chefredaktör på tangentbordet. Bredvid i bokhyllan tyngs hyllplanen av arkivet, som rymmer alla publicerade exemplar av tidningen från 1924 till 2019. Efterföljande innehåll ryms i en datorserver någonstans, eller i molnet?
Från fönstret på kontoret på övre slottsgatan passerar en ambulans i snabb fart med blåljusen snurrande. Ett gäng studenter passerar bort mot universitetsbyggnaden på sina cyklar, kanske på väg till någon nation för en öl efter föreläsningen. Redaktören sippar på sitt kaffe och formaterar bilderna och texten. Så är en till text publicerad i Ergo.
