Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma
Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar hål efter sig i universum. Jag kan känna igen mig i den känslan, just när det kommer till attåka iväg från något.ag lämnar ett Irma-format hål i Uppsala precis som Uppsala lämnar ett Uppsala-format hål i mig.
Trots att det Uppsala-formade hålet gjorde sig märkbart under mitt besök så gav hemvisiten mig något annat. Det fina med att få resa från Köpenhamn var nämligen att jag fick känna hur det känns att komma tillbaka. Då insåg jag ändå att vi faktiskt är bekanta nu, jag och Köpenhamn. En vän man vet grunderna om, för och efternamn och hur hon tar sitt (orimligt dyra) kaffe. Klädstil, inledande humor och familjesituation (på ett ytligt plan). Jag får komma tillbaka, ta en självgående tunnelbana in till city och känna att det här är min stad. Det känns ganska bra.
Jag får lära känna Köpenhamn från hennes finaste sida. Se solskenet från cykelsadeln, susandes genom en alldeles lagom platt stad där varje vardag känns lite mer som helg än den gör hemma.
Med mars kom även uteserveringarna! Varje skandinavs våta dröm. Föreläsningar känns mindre viktiga än öl, sol, promenad, kaffe och bakelser. Jag har kallbadat i en kanal som är både ren och vacker. Trots att staden är tom på de människor som gör Uppsala hemma är den fylld av möjligheter för något annat. Något nytt. Jag och mina nya vänner närmar oss varandra varsamt, men värmen gör det lättare. Lättare att skratta, lättare att göra planer och hålla dem. Jag känner mig lättare.
Jag känner mig också lyckligt lottad, att jag får vara här och lära känna en till stad, om än stundtals motvillig. Jag längtar efter att själv läsa vad jag har att säga i april. Våren kommer. Jag är redo. Jag och Köpenhamn har kanske en framtid tillsammans ändå.
