Tjejnyår: Kul eller krav?

År 2024 stod tjejnyår med på nyordslistan, och i år lyser fenomenet starkare än någonsin. Varje kultursida och for-you-page kryllar med tips om hur man blir sitt bästa jag i början av september. Sommaren är slut och den nya terminen drar igång, vi återvänder alla till vardagen. Och visst är det härligt med lukten av en nyköpt kalender. Men behöver vi verkligen ännu ett krav på att uppfinna oss själva på nytt?

Att förbereda sig inför hösten verkar kräva mer än bara att vända mentalt blad. Överallt finns listor på vad man ska konsumera, det höstmode som trendar eller vilken exklusiv läderinbunden anteckningsbok man bör köpa i år. När november är slut kommer vi alla dränkas i travar av olästa böcker, sprillans nya träningsklockor och bortglömda ansiktskrämer. 

I vårt prestationscentrerade samhälle ska allting mätas i siffror och statistik. Hur många kilometer sprungna, hur många böcker lästa, hur många proteinrika kalorisnåla matlådor konsumerade. Att bli en bättre person tycks vara mätbart i procent. Idag joggar man för att kunna uppdatera Strava och läser böcker bara för att logga dem på Goodreads. Gör folk ens saker för att man vill längre, eller bara för att ha gjort det?

Samtidens trender på sociala medier har ett solklart ledord: jag jag jag! Hösten handlar om att göra sig av med energitjuvar, revidera sina rutiner och öka sitt pb på halvmaran. Vare sig det handlar om att köpa årskort på gymmet, skaffa sig en ny höstgarderob eller inrätta en tiostegsrutin på morgontoaletten så är tjejnyåret uteslutande individualistiskt. Det finns inga mål om att bli en bättre kompis, att hjälpa sin närstående eller hälsa på kollegan i korridoren. 

I tjejnyåret ligger också ett löfte: du kan göra dig själv till en helt ny person. Kanske är det ett medel för att dämpa allas våran existentiella ångest eller djuprotade självhat. Den obekväma sanningen är att man är den man är, och inte kan bli någon annan, oavsett hur många nya kvällsrutiner eller träningspass man inrättar i sitt liv. Det verkar finnas en besatthet i vår samtid kring att hela tiden födas på nytt, en konstant renässans. Varje månad måste vi uppfinna nya versioner av oss själva, besluta oss för vem vi vill bli. Det är en ofantlig press att lägga på sig själv. 

När höstmörkret kommer och kalla blöta regndagar väntar behöver vi alla något att se fram emot. Att göra vardagens återkomst till en högtid blir en ljusglimt i tillvaron. Och visst får man köpa sig en ny kalender. Men man måste inte bli en ny person bara för att september kommer. Det går faktiskt att fortsätta vara precis den man är.