Jag är ett flockdjur

Stabil och trygg. Inte ett spår av darrningar, vare sig i kroppen eller på rösten.
Blundar jag så låter det nästan som vacker musik i öronen.
Det var egentligen tänkt att jag skulle fästa min uppmärksamhet på innehållet i före detta utrikesministern Jan Eliassons tal i universitetshuset för någon vecka sedan. Men jag föll för framförandet.

Jan Eliasson är en riktig talare. Jag är ingen talare. Alls.
Jag förvandlas när jag ställer mig framför en grupp människor för att hålla tal, redovisa eller liknande. Märkligt – tycker jag själv. Ser mig som en social typ som inte är skraj för att inleda konversationer med okända – snarare är det något jag uppskattar mycket. Men så fort jag står där själv inför en grupp (jag snackar minst 10 pers) så får jag ofrivilliga ryckningar i skallen eller händerna, hjärtat bankar uppe i halsen och vem har plötsligt kletat på en starkare rougenyans på kinderna?

Det kan vara biologiskt, fick jag höra av någon nyligen. Människan är ett flockdjur och när man ställer sig utanför gruppen på det sättet så reagerar kroppen.
Den förklaringen gillar jag.

Jag är ett flockdjur – jag pratar aldrig själv inför större grupper. En (bort)förklaring som förmodligen inte är giltig när redovisningarna duggar tätt på universitetet. Tyvärr.
Jag har alltid avundats dem som bara kan ställa sig upp och snacka. Bara sådär. Inte nödvändigtvis inför en fullsatt universitetsaula som Eliasson, men inför en lagom stor allmänhet.

Fast å andra sidan är det nog onödigt att avundas – för livet består av 29 nbsp;000 dagar, som Mads Mikkelsen säger med släpig dansksvensk ton i tv-reklamen för resebolaget.
Hur många av dem använder vi egentligen till att prata inför en grupp?

Tack och klick.

nbsp;