Att googla är rena barnleken
Att googla (tänkbar svensk stavning att gogla?) är ett ekonomiskt sätt att uttrycka att man använder sökmotorn Google på internet. Google uttalas vanligen lite halvengelskt, medan att googla brukar låta helt svenskt. Och det kan böjas: googlar, googlade, googlat. Googla har alltså smugit sig in i den språkliga vardagen och anpassat sig till svenskans uttal och böjning. Om detsamma gäller för Yahoo är kanske mer tveksamt - eller är det någon som brukar tala om att yahooa?
Den som googlar har troligen också gått över till att messa i stället för att skicka sms och mejlar i stället för att skicka e-post. På alla kontor faxar man i stället för att skicka faxmeddelanden och det förekommer att chefer chefar när de utövar sitt arbete. Suffixet -a är alltså högst levande och användbart när man bildar verb till substantiv, både nyinlånade och andra.
Den ursprungliga betydelsen hos ord, inlånade eller ärvda, är för det mesta obekant för dem som använder språket. Man kan mycket väl messa utan att känna till förkortningen sms (Short Message Service) och googla utan att bekymra sig om var namnet Google kan komma ifrån. Men just Google och Yahoo väcker ofta nyfikenhet. Vad är det för konstiga nonsensord?
Belästa litteraturstudenter kan känna igen Yahoo som benämning på de frånstötande, halvmänskliga varelserna som Gulliver stötte på i den fjärde av sina resor, den som gick till hästarnas land. Ordet har överlevt sedan Jonathan Swifts 1700-tal och förekommer fortfarande i betydelsen grobian eller tölp.Yahoo kan också vara en interjektion, ett utrop när man är glad eller upprörd över något. Vilken av betydelserna som är aktuell för nät-Yahoo kanske varierar.
När det gäller Google är den som får associationer till barnsligt ordlekande på rätt spår. Kunniga matematikstudenter kan ha träffat på ordet googol som en skämtsam benämning på talet 10 upphöjt i 100 (en etta följd av 100 nollor). Det användes i slutet av 1930-talet av en 9-årig pojke, brorson till den amerikanske matematikern Edward Kasner. Kasner gav ordet den betydelse det har i dag. Och Google är en lek med googol - det engelska uttalet av orden är i stort sett identiskt.
Till slut en testfråga: Var hittar man information om t ex googol snabbast, med hjälp av Google eller i tryckta lexikon? För min egen del är svaret enkelt: informationen i Nationalencyklopedin (tryckt version) är tillförlitlig, lätt att hitta och ganska utförlig. Men Google är utförligare och snabbare (om man har tur). Hur det är med tillförlitligheten är förstås svårare att avgöra.
