Den svenska individen
Studiogästerna var också väldigt väl valda, och stundvis sprakade programmet av blixtrande intellektuell briljans - något som, för att uttrycka det milt, inte är så där jättevanligt på teve. Kartläggningen av den svenska mentaliteten väckte många igenkännande skratt hos mig (fast jag inte ens är svensk egentligen utan finländare.)
En sak förbryllade mig dock, och det var framställningen av svenskarna som ett extremt individualistiskt folk. (Denna tes illustrerades med kärnsvenska ordspråk som Ensam är stark, Själv är bäste dräng etc.) Visst, det stämmer väl att gemene svensk vill äga sin egen täppa och sitta ensam på bussen och inte har mycket till övers för integritetskränkande auktoriteter typ påven, men låt oss icke förglömma att Sverige är landet där Allsång på Skansen är det ultimata folknöjet och där alla får vara Lucia på julfesten (vilket Lindström Co förvisso också nämnde). I Sverige skriker en stor del av befolkningen i högan sky då det föreslås att småttingars skolprestationer ska betygsättas, eftersom betygen ju kan medföra att någon tror sig vara bättre eller sämre än någon annan. Är inte detta raka motsatsen till individualistiskt tänkande? I de flesta andra europeiska länder anses det fullständigt normalt att barn får betyg.
Själv är jag nog, skulle jag tro, extraordinärt individualistiskt lagd. Sedan barnsben har jag mått illa vid blotta tanken på föreningsverksamhet, skoluniformer, allsång, fotbollspublik, aerobics, demonstrationståg och skrikande pöblar försatta i masspsykos. Därför blev jag ytterst bestört en dag för några år sedan, då en föreläsare på universitetet plötsligt utropade att samtliga studenter skulle ägna sig åt fem minuters gruppgymnastik före pausen. För att undkomma förnedringen, och för att protestera mot hela grejen, steg en kursare och jag upp och gick ut. Senare fick vi höra att föreläsaren hade sagt till de övriga studenterna att alla utom två hade varit väldigt duktiga.
Min motvilja mot kollektivitet är inte medvetet vald och absolut inte ett resultat av något slags ideologi. Jag tror inte heller att den är kulturbunden. Ändå är det lite intressant att notera att varken jag eller kursaren som jag allierade mig med den där gången är född i Sverige. Alla svenskarna stannade kvar och genomförde gymnastiken, vissa pliktskyldigt, andra glatt. Jag lägger ingen värdering i detta, men jag vidhåller att det är felaktigt att kalla svenskarna för extremt individualistiska. Eller kan det vara så att individualismen finns där, men fegheten väger ännu tyngre?
