Schlagern och samhället
ESC är det roligaste som finns i hela världen, åtminstone om man som jag är intresserad av både musik, politik, show, nörderi och europeiska länders kultur. ESC är den glittriga spegel i vilken historien obarmhärtigt reflekteras. (Betänk frågor som: varför skickar Polen år 2007 ett überporrigt bidrag med strippor i bur? Och hur ska man tolka att den makedonska sångerskan sjunger om en enhetlig balkansk själ?) Schlagerskådande är kort sagt den perfekta hobbyn i det postmoderna samhället. Finns det något annat evenemang som på ett så självklart sätt förenar högt och lågt? Blir det någonsin tydligare att ytlighet kan vara så mycket djupare än djupet självt?
De årliga schlagerresorna har inneburit sällsamma äventyr för mig och min trogna schlagerkompis. Vi fick uppleva underbara Kiev just efter den orangea revolutionen. Vi har partajat med segerrusiga finnar i Aten. Vi har blivit matförgiftade i Istanbul och bestulna i Tallinn. Vi har gjort plakat med alla länders flaggor och texten Europe Unite. Vi har betygssatt otaliga bidrag och haft helt otroligt kul.
I mitt tycke har ESC aldrig varit så bra som nu. Tävlingen är idag en underbar, sprakande kakafoni som inte lämnar någon oberörd. (Jämför detta med de sömniga åren i mitten av 90-talet då Irland vann med den ena urtrista balladen efter den andra.) Därför är det verkligen med mycket tungt hjärta som jag nu tar del av den ström av bittra, missunsamma reaktioner som genomsyrar svenska medier. Öststatssnacket är inte bara pinsamt, okunnigt och förminskande, utan också direkt rasistiskt. Det vittnar om en patetisk rädsla för att förlora kontrollen, ungefär som när mäktiga män avfärdar feminister som håriga hysterikor, istället för att inse att jämställdhet gynnar oss alla. Och jag kan inte låta bli att undra hur dessa tongångar kan vara accepterade i ett land där negerbollen fått byta namn. Vad är det som gör att vissa former av rasism är accepterade när andra inte är det?
Jag tycker att vi alla borde slappna av och lära oss att betrakta dessa nya länder med vänliga, fördomsfria, icke-förminskande ögon. Inse att vi inte alltid är bäst, och att vi inte alltid måste dominera. Och detta är väl förresten en sensmoral som kan upphöjas till allmän lag och appliceras på hela livet?
