Studenten - vem är det?

Egentligen vet vi väl alla att det finns studenter av vitt skilda slag: slappa studenter, seriösa studenter, studenter med barn, studenter med hund, singelstudenter, gifta studenter, gaystudenter, strejtstudenter, jag-vet-inte-vem-jag-är-studenter, supersociala studenter, eremitstudenter vars enda vänner finns i Big Brother-huset, sportiga studenter, nedsupna vrak till studenter, kristna studenter, muslimska studenter, hyperintelligenta studenter, stendumma studenter, artonåriga studenter, fyrtioåriga studenter, åttiotreåriga studenter (jo, det är sant - jag har träffat en). Ändå tycks studenten förbluffande ofta porträtteras på ett synnerligen stereotypt sätt: som en fattig, nudelätande, korridorsboende, ölhävande slacker som ser nationen som sitt vardagsrum och råpluggar natten innan en tenta för att sedan kunna partaja med gott samvete igen när prövningen är över. En trist klichébild, tycker jag, och dessutom i viss mån självuppfyllande - det finns en risk att man börjar leva upp till denna bild bara för att det är vad som förväntas av en.
För att återgå till senaste Ergo så kunde man, på uppslaget efter den intressanta artikeln om Callenberg, ta del av ett antal veteraners tips till de nya reccarna. Här lyste kårordförandens mångfaldstänk med sin frånvaro, tipsen var de gamla vanliga: engagera dig i nationen, bo i korridor, plugga i grupp. Jag önskar att jag hade blivit tillfrågad. Då hade jag sagt: Häng inte på nation precis hela tiden. Låt inte din individualitet sugas upp av ett snapsande kollektiv. Sök dig bort från centrum. Upptäck Uppsala ’off the beaten track’. Ta dig till Hammarskog, gå ut på Vreta Udd, sätt dig och blicka ut över sjön. Om du bor i Flogsta, glöm inte att njuta av närheten till Hågadalen. Äppelkäckt och förnumstigt? Jovars. Provokativt? Kanske lite. Men det hade varit en bra kontrast till de andra tipsen.
Min poäng är helt enkelt att man inte ska behöva vara någon som man inte vill vara. Ofta pratas det om prestationsångest i samband med tentor och studieresultat, men jag tror det är minst lika vanligt med social prestationsångest. Hela tiden får man höra att man ska engagera sig i dittan och dattan och att man ska knyta kontakter åt höger och vänster. Men tänk om man inte vill då? Tänk om man inte vill anamma den klassiska utåtriktade student-identiteten? Ja, då ska man naturligtvis få slippa det. Och man ska inte behöva känna sig som ett ufo för den sakens skull. Det finns lika många sätt att vara student på som det finns studenter.