Jag vill inte vara med
Jag hade en gång ett teaterintresse. Inget jättestort intresse, men ett intresse likafullt. Mina föräldrar brukade ta med mig på Svenska Teatern i Helsingfors någon gång om året, och där fick jag stifta bekantskap med Tjechov, Beckett och andra klassiska snubbar (och någon dam också, hoppas jag - jag minns inte). Jag njöt av att få sjunka ner i sätet och ostört insupa det som hände på scen. Som bio fast live och mer kultiverat.
Men det var för länge sen, så länge sen... någonstans på vägen förändrades teatern. Det känns som att något drastiskt hände för sisådär tio år sedan, men det är förstås bara min helt lekmannamässiga uppfattning. Kanske är det jag som haft otur med de pjäser jag har råkat se, jag vet inte. Men den där avslappnade känslan är bortblåst nu. Man kan inte längre räkna med att få sitta i fred och njuta av skådespelet. Nej, nuförtiden förväntas man vara medverkande. Skådespelare springer omkring i publiken och uppmanar till lustiga upptåg av olika slag. Intet ont anande teaterbesökare dras upp på scen. Alla ska leka tillsammans, sjunga och dansa och ha det jättekul ihop. Och sådant är bland det värsta jag vet
Men man behöver ju inte vara med om man inte vill, brukar folk säga för att lugna mig. Det är sant, men det spelar ingen större roll. Jag sitter ändå alltid som på nålar och bävar inför de fjantigheter som förmodligen är i antågande.
Tyvärr var det en pjäs på Uppsala stadsteater år 2004 som fick min motviljas bägare att flöda över en gång för alla. Den byggde på en dikt av Majakovskij, vilket jag tyckte lät spännande. Döm om min besvikelse - och fasa - när det ena pinsamma publikinslaget följde det andra i en aldrig sinande ström. Sedan dess lider jag av teaterfobi.
Häromdagen lät jag mig ändå övertalas att följa med på premiären av den nya storsatsningen Franziska. Det borde jag inte ha gjort. Första akten avslutades med allsång, jag fylldes av vämjelse och flydde i panik.
Kanske reagerar jag barnsligt, hysteriskt och överdrivet. Kanske vet jag för lite om scenkonst för att ha rätt att uttala mig. Men är det verkligen för mycket begärt att få vara bara åskådare? Visst, det finns säkert folk som tycker det är höjden av lycka att få vara med på ett hörn, och deras önskemål ska naturligtvis också tillgodoses, men det vore åtminstone bra att få veta på förhand vad man ska förvänta sig. Skulle man inte kunna tänka sig någon sorts märkning av de uppsättningar som innehåller interaktiva inslag? En liten symbol på affischer och programblad, förslagsvis föreställande en tokrolig partyhatt eller dylikt? Detta kan ses som ett litet tips i all ödmjukhet till den nye teaterchefen Linus Tunström från en helt vanlig kulturkonsument.
