Religionens tveeggade svärd
Religiös förkunnelse förbjuds i friskolor, läser jag på DN:s förstasida den 15 oktober. Alla religiösa inslag ska förbjudas, med undantag för morgonbönen. Eleverna måste skyddas mot varje form av fundamentalism, säger utbildningsminister Jan Björklund. Jag tänker på min egen skoltid och undrar vad han skulle ha sagt om den.
Följande scener utspelar sig förvisso inte i dagens supersekulariserade Sverige, utan i en finländsk småstad - mitt i det österbottniska bibelbältet - för nästan tjugo år sedan. Ändå häpnar jag själv när jag drar mig till minnes hur en vanlig dag såg ut.
Först var det morgonbön. Vi elever fick nämna olika saker som vi ville be om, det handlade ofta om att någons sjuka farmor skulle bli frisk eller att något problem skulle lösa sig. Ibland hände det att någon slyngel ville be om materiella ting - en ny Commodore 64 kanske - men dylika önskemål ratades av fröken. Godkända böneämnen, däremot, vävdes in i hennes improviserade monolog som alltid slutade med att vi alla bad Fader Vår i korus. Vid dagens slut läste fröken Herrens Välsignelse, och däremellan hade vi hunnit sjunga åtskilliga psalmer och lovsånger. Fröken spelade gitarr och sjöng med det Carolaaktiga vibrato som endast en riktigt from strupe kan frambringa.
Nej, jag överdriver inte ett dugg. Och detta var alltså inte någon friskola utan en alldeles vanlig kommunal. Såvitt jag vet klagade ingen förälder.
Med dessa erfarenheter i bagaget kan jag bara skratta när jag läser ett reportage från Södermalmskyrkans kristna skola (DN 14 oktober). Lite böner och disciplin - skulle detta vara fundamentalism, så förfärlig att den måste förbjudas? Snacka om att göra en höna av en fjäder
Men så minns jag barndomsnätterna då jag låg vaken i fruktan för gammaltestamentliga dödsänglar. Och lektionerna i högstadiet då vi fick lära oss att homosexualitet är en sjuk böjelse jämförbar med zoofili, frotteurism, etcetera. Och då tänker jag: Förbjud alltihop Bort med det bara
Men snart ändrar jag mig igen. För i religionen vilade också en stor trygghet. Än idag bär jag med mig ett andligt medvetande, en övertygelse om att livet rymmer mycket mer än det vi kan se, en älska-din-nästa-värdegrund. Positiva saker som i ett helt sekulariserat samhälle riskerar att gå förlorade.
Att fundamentalism, liksom fördomar och propaganda, bör bekämpas är självklart. Men att fara fram över samhället med en gigantisk tavelsudd och svepa bort allt religionsutövande är knappast den rätta lösningen. All religion är inte fundamentalistisk, och all fundamentalism är sannerligen inte religiös. Jag hoppas att Jan Björklund och hans politikergelikar ser skillnad på agnar och vete.
