Den goda läraren

Åh nej, lärarstudenter idag igen
Så lät det ofta när jag gick på gymnasiet. Skolan bedrev nämligen ett nära samarbete med stadens lärarutbildning, vilket innebar att den nya generationens läromästare fick ta sina första stapplande steg hos oss. Detta var inte speciellt populärt bland eleverna, troligen därför att studenterna i fråga oftast var okarismatiska grå möss som inledde sina lektioner med att skriva sitt namn på tavlan och fråga om vi förstod deras kråkfötter, trots att deras handstil var närmast kalligrafiskt perfekt och inte bar någon som helst likhet med spretiga fågelklor.
Nu låter jag hemskt elak, jag vet. Alla är vi barn i början. Men faktum är att en stor del av dessa studenter knappast var lämpade att bli lärare - helt enkelt därför att de inte ville det själva. Det fanns ingen passion för ämnet, inget intresse för eleverna, ingen inspirerande Carpe-Diem-mentalitet, ingen glädje, ingenting.
På dem tänker jag när jag läser en insändare av Saga Strand i DN den 30 oktober 2007. Strand, som själv studerar till lärare, skriver att hon dagligen ser socialt inkompetenta studenter som är oengagerade och omotiverade och läser lärarutbildningen eftersom de inte kom in på sitt förstahandsval. Hon förespråkar att resurser sätts till för att få tag på personer med rätt egenskaper redan från början. Noggrannare antagning alltså. Inträdesintervjuer, praktisk prövning.
Det låter väl jättebra Läraryrket är för viktigt för att fungera som någon sorts reservalternativ för håglösa människor som inte kommer på något bättre. Folk som oroat sig för mina något flummiga framtidsplaner har ofta sagt att om inte annat kan du ju alltid bli lärare. Inget kunde vara mer fel - jag är osocial, otålig, spydig, hispig, gråtmild och en usel talare. Vem som helst kan inte bli lärare, allra minst jag
Däremot känner jag ett antal färska gymnasielärare som är utomordentligt väl lämpade. Alla jobbar med elever av typen inte världens mest pluggsugna läshuvuden. Dylika klasser tycks vara de nyutexaminerade lärarnas lott, en situation som ställer enormt höga krav på deras psyken och sociala förmågor. Ingen av dessa vardagshjältar talar särskilt varmt om lärarutbildningen - det framgår med all tydlighet att de är duktiga på sina jobb tack vare personlig lämplighet och inget annat.
När det kommer till (skol)kritan finns det inget som är mer betydelsefullt än att ha bra lärare - tänk tillbaka på din egen skoltid, kära läsare, så håller du nog med mig. Lärarutbildningen skulle säkerligen kunna förbättras på en mängd olika sätt, men jag blir alltmer övertygad om att införandet av inträdesintervjuer är det första steg som måste tas.