Håll fast vid det vackra
Mörka tider nu. Skolskjutningarna i Finland i början av november ingav mig en oväntat bestående känsla av förtvivlan. Däremot inte av förvåning. Det är inte överraskande att sådant här händer - egentligen är det konstigt att det inte händer oftare. För mänskligheten mår dåligt. Vi är skeppsbrutna, utkastade i ett hav av val, alltför tungt lastade med fel sorts frihet. Vi är fångar, dömda att i ensamhet försöka fylla våra existentiella hål. Vissa lyckas, för andra slår det slint.
Förfärligt, ja. Obegripligt, nej. Om man för ett ögonblick avlägsnar de effektiva skygglappar som vardagsliv, jobb och fördummande förströelser förser oss med så anar man vidden av (väst)världens vansinne. Och då är det svårt att inte bli galen. Vi lever i ett samhälle som belönar känslokyla och skenhelighet, ett samhälle där skamlösa medier förmedlar en sjukt skev bild av verkligheten (som ett exempel bland många kan nämnas att det katastrofala läget i Somalia tydligen inte är värt mer än en diminutiv notis då och då, medan den så kallade Schenströmaffären förtjänade mången fullmatad helsida). Ett samhälle där kommersiella krafter på ett närmast perverst sätt utnyttjar urgamla föreställningar om hur saker och ting ska vara. (Inte kan den nyfödde lille gossen ärva sin storasysters gamla kläder - de är ju rosa, gudbevars Köpa nytt är det som gäller, gott folk, annars skämmer ni ut ert stackars barn ) Ett samhälle som ständigt vädjar till det lägsta, allra mest primitiva i oss. Kort sagt, ett samhälle där fokus ligger så fel, så fel. Och över alltihop vilar cynismen likt en torr dimma som förhindrar förändring - just nu, när jag skriver detta, får den mig att olustigt skruva på mig i bävan för att bli kallad naiv, pretto, patetisk. Vår tids fulaste skällsord.
Ibland känner man sig omringad av idioti. Klarsynt, osedd och missförstådd mittibland en stor pöbel präglad av befängda värderingar. Och häri ligger nog i många fall den utlösande faktorn. Det är, tror jag, denna speciella typ av ensamhet som får folk att tappa förståndet och skjuta vilt omkring sig.
Men de flesta av oss gör inte det. För tröst finns trots allt. I en vänlig blick, i stunder av samförstånd. Kärleken finns. På detta har jag aldrig tvivlat, min dystopiska deppighet till trots. Vad jag vill ha sagt är: om du har ett antal människor i ditt liv som åtminstone ibland förstår sig på dig - håll då fast vid dem, hårt Sjabbla inte bort det vackraste du har.
Och detta, kära läsare, blir också mina avskedsord till er. Denna melodramatiska lilla text är nämligen min sista krönika i detta blad. Jag vill passa på att tacka för all positiv, otroligt glädjande läsarrespons som jag har fått Och jag önskar er en god jul, ett gott nytt år, och allt annat gott som man kan tänka sig.
