Postmodern bilist
Jag är en lättretad och hetsig person. Mitt tålamod är det mycket dåligt med, och trots att jag försöker motarbeta det blir jag ofta irriterad på klumpighet, långsamhet och ibland även på pensionärer. Ingenstans yttrar sig min otåliga läggning dock så tydligt som på mina körlektioner. Känslan av att köra ryckigare än en 16-årig pubertetsmänniska är mördande. Jag vill ju vara vuxen och fantastisk, bra på allt - helst direkt.
Irritationen växer när motorstopp följer på trottoarkörning och oj, där var visst ett rött ljus - som jag körde förbi. Varför är jag inte förarproffs direkt? Kan jag inte läsa mig till färdigheten på något sätt?
Någonstans där upptäcker jag problemets kärna. Det är en chock att gå från flera års teoretiska universitetsstudier till att plötsligt behöva träna upp motoriska färdigheter. Det enda praktiska jag övat mig på de senaste åren är att hantera en överstrykningspenna. I övrigt har allt kretsat kring teori, terminologi och analys.
I kontrast mot det blir upplevelsen av att köra runt runt i korsningar nästan absurd. Jag är som en dadaistisk diktare som hakat upp sig på brumljud.
Men nä. På bilskolan har jag ingen som helst nytta av poetiska metaforer. Inte heller av att kunna Foucault eller de Beauvoir. Här kan jag inte teoretisera mig ur situationer, eller ens försöka med ordet diskurs, som ju hjälpt mig så många gånger förut. Jag är ensam med min praktiska okunnighet. Och otåligheten växer.
För att trösta mig i körskolemisären försöker jag hävda mig lite gentemot min lärare. Först genom att likna olika bilmodeller vid litteraturhistoriska strömningar. Senast, genom förklaringen Jag är en postmodern bilist på varför jag inte följde högerregeln. (Underförstått: Jag tror på värdeupplösning. Hur bevisar du trafiklagarnas objektiva giltighet? Jag läste teoriboken som en metaberättelse. Och så vidare.)
Tyvärr visste bilskolläraren inte vad postmodernitet var, så där dog den diskussionen. Och om jag ska vara ärlig var det ju också precis min mening. Dock inte lika mycket en härskarteknik gentemot honom, som en handling av ren självbevarelsedrift. Försöket var ju så genomskinligt att det nästan blev gulligt. Att glänsa med min analytiska förmåga i mörkret av den praktiska oförmågan.
Någon stolthet måste man faktiskt få behålla, som 24-årig körkortslös humanist.
