När neutralitet blir social inkompetens
Dont mention the war, sa Basil Fawlty.
Jag håller med, ty andra världskriget är någonting för tidigare generationer. Har jag alltid tänkt fram till nu.
When we won the war, säger engelske William till mig och jag kan inte sätta fingret på det men någonting är fel. Vilka vi?
We remember your railway situation in Sweden during WW2, påminner en walesare mig. Jaha?
Det handlar ju inte om oss.
Det faktum att jag inte har ett komplicerat förhållande - knappt något förhållande alls faktiskt - till andra världskriget gör att jag känner mig utanför i diskussioner. Diskussioner som förbluffar mig: är andra världskriget fortfarande viktigt för folk? Det, om något, måste vara ett tecken på att Europa ligger och dödsrosslar.
Uppfostrad i ett neutralt land, både vad gäller politik och religion, lyckas jag utomlands försätta mig själv i den ena komprometterande situationen efter den andra. Utan att tänka mig för diskuterar jag Makedonien med greker och frågar nordirländare om de är katoliker eller protestanter. På fester drar jag upp skuldfrågan med tyskar, och The Wars of Independence är en fin conversation-starter på den lokala puben.
Självklart var jag aldrig ute efter att provocera, för jag var helt säker på att alla dessa europeiska studenter skulle hålla med mig om en sak: att det inte handlar om oss. Men hur fel hade jag inte Grekerna lämnade rummet, nordirländaren vände sig bort i avsmak, tyskarna tyckte att det inte var särskilt trevligt att prata om skuldfrågan när det var fest och jag blev utstirrad på den lokala puben.
Därför är min slutsats: den odefinierbara känslan som jag bär på - att ingenting angår mig - måste vara ett resultat av den svenska neutraliteten. Jag föreställer mig att den osynliga sköld som omgärdar vårt präktiga lilla land isolerar lika mycket som den skyddar. Edinburghs europeiska studenter kan beskriva sig själva som postmoderna människor, ändå är berättelsen om deras länder, om tidigare generationer inskriven i deras kroppar. Men inte i min?
I alla fall inte på samma sätt. Jag kan inte föreställa mig några motsvarande nationella spörsmål som skulle kunna diskuteras i Sverige? Kristian Tyrann? Förlusten av Finland? Att jag ibland har svårt att förstå mina medeuropéer får mig att undra om inte svensk neutralitet vid vissa tillfällen ligger farligt nära ignorans?
Men eftersom denna krönika redan är mer än lovligt förenklande kan jag lika gärna erkänna att jag inte heller i framtiden kommer att låtsas att jag tycker att andra världskriget är särskilt angeläget. Eller ta hänsyn till att frågan fortfarande är känslig i vissa kretsar. Faktum är att jag, som en rolig kuriosa, brukar berätta för förskräckta britter att Hermann Göring har ristat in sitt namn i en av mina barndomsvänners källare (finns fortfarande där att beskåda).
Så yttrar sig ett icke-deltagande i andra världskriget cirka 60 år senare. Tur att vi alla ändå - tack vare vår näringsminister - vet att Hitler gjorde tokiga saker.
Malin Nauwerck läser andra året på masterprogrammet i Litteraturvetenskap (Comparative literature) på University of Edinburgh, Skottland.
