Vikingabråket

IT’S ALL A VIKING CONSPIRACY

Travelling and living abroad tends to blow away some of the national stereotypes prevalent in the UK, but similarly it is fascinating to see how others view your own country, sometimes spectacularly misinterpreting it.
Away in Sweden I try and keep in touch with Edinburgh by talking to my friends, and helpfully an exchange student who has moved in the opposite direction writes a weekly column for the student newspaper here at Uppsala University, describing her adventures in and opinions on the UK. Her work has become compulsive reading of late, giving me insights into Edinburgh and Scotland that I myself could never have seen.
The latest instalment was titled Viking Blood and dealt with the subject of Scandinavia Lovers As we call them here in Edinburgh(not my words but those of the insightful Malin Nauwerck). Scandinavia Lovers is not a series of racy novels, but rather a term for those who apparently idolise Scandinavia and are obsessed with Vikings. She talks about Edinburgh’s Scandinavian department and how the people she studies with seem somewhat fixated on both rape and pillage, and utopian nordic society.
As a student of that department I was intrigued by Nauwerck’s interpretation, as during my time there I have not once studied anything to do with Vikings outside their role in the history of the Scandinavian languages. I assume that I am a prime example of a Scandinavia Lover in her eyes, but academic study of something requires criticism as well as enthusiasm; there is a large difference between interest and adoration.

She complains of people stereotyping Sweden and Scandinavia, but within the department, students have undertaken projects on modern and diverse subjects, including the evolution of immigrant languages in inner-city Scandinavia and the history of Norwegian black metal.
I can only assume that the author assumed her secret would be safe and unquestioned in Sweden and that ignorance would allow her generalisations to be taken as fact. I find it hard to agree with the following excerpt from her latest column, for example:
Recently a program was broadcast on TV called True Blood of the Vikings... After it had been broadcast, everyone in Scotland was positive that they were of noble Viking blood.
I checked with a friend, and she assured me that she was 100 percent non-Viking, though perhaps would change her mind after watching the reportedly life-changing documentary.
Nauwerck then insists that Scots feel more of a kinship with Scandinavians than English people and, for good measure, mocks her three classmates in her old Icelandic class, who she labels as ‘Two wannabe Vikings from north America and one genuine Scottish Viking.
If this were simply the scribbling of the average egoistic student journalist then it would be somewhat easier to accept, but this woman has written for the culture section of Dagens Nyheter, one of Sweden’s largest and most respected newspapers.
The assertions she makes are both unbelievable and ever so slightly insulting. Previous to her insight into Scotland’s national Viking obsession, we were treated to an exploration of the British class system. Nauwerck writes that she came to Edinburgh for a bit of Brideshead Revisited and discovered that the class system was still very much in evidence.
I do not doubt that our glorious university does attract the healthier and wealthier slice of society but she does seem intent on simplifying the complex issues of social mobility and privilege within Britain in a few sentences, and insufficiently. I don’t condone how insular and elitist Edinburgh can be. There have been times when I have stood in a room, exasperated that all the talk has been of ski parties and Opal Lounge, but I also know that at least 50 percent of the university is made up of perfectly decent people with their feet on the ground and some sense of reality, just as three Nordic scholars with an interest in ancient history are not the same as someone writing their dissertation on modern Swedish literature. When abroad it seems that some simply fight stereotypes with stereotypes.
Malin Nauwerck, you can do better.

Dominic Hinde

MALIN NAUWERCK SVARAR

På väg in till puben Brass Monkey där jag ska se en film med mina kursare i fornisländska konfronterar en av nämnda kursare mig med det senaste numret av The Student Newspaper (vars grundare för övrigt stavas Robert Luis Stevenson, före detta medarbetare Gordon Brown). Förbryllat upptäcker jag att mitt namn är skrivet över en hel sida tillsammans med ord som ignorant, insulting, egoistic. Dominic Hinde som verkar vara den utbytesstudent vilken jag bokstavligen har bytt plats med, har valt att bemöta my column i Edinburghs svar på Ergo.
Enligt Hinde hånar jag mina medstudenter genom att kalla dem wannabe-vikings (ett mycket stötande tillmäle för humanister som tvingas ta sig själva på plågsamt stort allvar eftersom ingen annan gör det). Vidare utmålar herr Hinde mina krönikor som genomgående antibrittiska och generaliserande - en kritik väl värd att lyssna på - vore den inte insvept i hämndgirig sensationslystnad. Någon som har skrivit för Sveriges (darr på rösten) most respected daily Newspaper har i sin okunnighet fullständigt missförstått Skottland, och förmedlar nu denna felaktiga bild till sina medstudenter
Hindes stora, något självrättfärdiga, poäng är att man inte bör reproducera stereotyper. Indignerat påpekar han exempelvis att mitt påstående om att alla skottar tror att de har vikingablod i kroppen inte är särskilt trovärdigt, vilket en av hans skotska vänner utan vikingagener är ett exempel på. Jag måste gratulera till denna häpnadsväckande observanta iakttagelse. Till nästa gång ska jag vaska fram en trovärdig procentsats på skotska vikingar eftersom jag faktiskt, som Hinde förnumstigt sammanfattar sin artikel, can do better.

Ett problem med att umgås i ett internationellt sammanhang är givetvis att världen på ett plan förenklas. Utbytesstudenter i Sverige talar om snö, utbytesstudenter i Skottland talar om att dricka te med mjölk. I en krönika om att vara utbytesstudent kommer tvivelsutan dessa stereotyper att förmedlas. Därmed är det inte sagt att de inte bör ifrågasättas. I mina texter sker detta delvis genom ett ironiskt förhållningssätt till klichéer, men också genom direkta påpekanden. Det lättköpta i Hindes kritik blir uppenbart när han avsiktligt väljer att bortse från de sista raderna i min vikingkrönika, rader där schablonen valkyria - och i förlängningen också vikingen, eller wannabe-vikingen för den delen - utmanas. Hinde kan använda detta grepp eftersom, för att använda hans egna ord, his secret is safe in Scotland där ingen har tillgång till den svenska originaltexten. Ännu mer spekulativ är förstås analysen av min krönika om Brideshead revisited, vilken Hinde (efter att han insiktsfullt har försäkrat att det faktiskt finns decent people på universitetet också), läser som ett oseriöst försök till en initierad analys av det brittiska klassystemet. Frågan är kanske i själva verket hur seriöst det är att skriva kritik om en studentkrönika som vore den en ledare i Dagens Nyheter.

Malin Nauwerck

VIKINGBLOD
Svenskar som är utomlands har alla stött på dem. De som tror att Scandinavia = Utopia. I Edinburgh kallar vi dem Scandinavian lovers. Att vara Scandinavian lover sträcker sig långt bortom att handla på Ikea eller tro att alla svenskar är långa, blonda och snygga. Det är mycket mer perverst än så.
I Skottland är skandinav nämligen = viking. Skottarna betraktar vikingarna delvis som sina, för på 900-talet flyttade en hel del norrmän hit som bosättare. Uppenbarligen kom de bra överens med högländarna och assimilerades snabbt in i samhället - det är därför det finns dialektala ord här som påminner om svenska, exempelvis bairn (barn), greet (gråta), flit (flytta) och whit ye efter? (vad är du ute efter?)
Eftersom Skottland har ett ganska känsligt förhållande till England (tänk Braveheart), betraktas vikingarna fortfarande i hög grad som allierade. Till skillnad från engelsmännen avstod vikingarna från att bränna ner byar, våldta och massakrera de stackars strävsamma högländarna som inte ville någonting annat än att vara ifred. Skottarna hedrar vikingarna till exempel genom att ha på sig vikingahjälmar på gatorna.
(Det bör nämnas att det inte alltid är positivt att vara viking. You were all about raidings, säger en kille anklagande till mig och jag känner mig lika handfallen som när en norrman en gång skällde ut mig för att jag inte hjälpte Norge under andra världskriget.)

Nyligen sändes ett tv-program i Skottland som hette True Blood of the Vikings (obs sant ). Programidén gick ut på att spåra vikingagener hos befolkningen i små skotska, inavlade byar i Högländerna. Efter att programmet hade sänts var alla i Skottland säkra på att de var av ädel vikingabörd. Det var förstås jättebra - ytterligare ett sätt att markera avstånd gentemot England. Med andra ord tycker skottarna att de har mer gemensamt med mig i egenskap av renblodig skandinav än vad de har med det engelska förtryckarpacket vars gener lär vara rejält uppblandade vid det här laget.
Träffpunkten för Braveheart-fans och Scandinavian lovers är kursen i fornisländska, old Norse, på Scandinavian department. Den består av mig och tre män. Två wannabe-vikingar från Nordamerika och en riktig viking från Skottland (åtminstone enligt egen utsago - han har fått sina gener undersökta). Den ene nordamerikanen äger E-types samlade album. Den andre har ett specialintresse i vikingabåtar och medeltida slagfält. Nästa vecka ska han ha en presentation om svärd.
För dem är jag kursens exotiska inslag och efter ett tag inser jag att det någonstans faktiskt är smickrande. Som svensk är jag inte reducerad till Abba den här gången - utan till viking. I Sverige ser jag ut som resten av befolkningen, i Skottland är jag en valkyria.
Därför rullar jag mina tungspets-R, spänner musklerna och håller tillsvidare tyst om mitt blonderade hår och tyska påbrå.

Malin Nauwerck