Annons
Annons

Lätt som en plätt


Helena Lindberg är keramiker och återvändande student vid Uppsala universitet.

Under hösten började tankarna att mala. Fram. Och tillbaka. Fram. Och tillbaka. Plugga. Eller inte. Plugga. Eller inte. För och emot.
Jag är en 38-årig keramiker som funderar på att skaffa mig ett riktigt jobb. Så där som jag var på väg att göra en gång i tiden. Började på universitetet 1992 med en kurs i Skapande svenska (numera nerlagd, poeter lönar sig inte). Fortsatte med Konstvetenskap för att övergå till Praktisk svenska och skulle väl bli nån sorts fil. kand. i största allmänhet.
Så hände något. Jag blev kär under en kvällskurs i keramik. Helt enkelt galet störtförälskad. I leran. Jag bestämde mig för att byta inriktning. Bort från universitetet, visste ju ändå inte riktigt vad jag ville med mina studier. Jag har sedan dess praktiserat hos keramiker, gått på folkhögskola och varit egenföretagare men inte fått ihop det med brödfödejobb, ekonomi och Konsten.

Så kom, för två år sen, ett barn in i mitt liv. Kanske kom verkligheten ikapp mig med en vilja till ordnad ekonomi, till arbetskamrater, till ett 9-17 jobb och en vilja att avsluta det en gång påbörjade. Den där fil. kanden. Som ändå har legat i bakhuvudet och gnagt. Har inte så mycket kvar. Ett litet sketet moment från en B-kurs. Och en hel C-kurs. En termin bara. Lätt som en plätt. Slängde in en ansökan i höstas, fick beskedet och sen julen har tankarna gått på högvarv. Plugga eller inte. Jag har bestämt mig och ändrat mig. Det har nästan luktat bränt här hemma av all tankeverksamhet. Viljan att bli klar, få min examen blev avgörande.
Nu har jag börjat. Lätt som en plätt - trodde jag. Första veckan blev en variant av kulturkrock och jag har känt mig vilse både bokstavligen och bildligt. Campus Engelska Parken är inte direkt ett litet intimt ställe med historiens vingslag vinande i vindlande trappor som när jag en gång i tiden läste min AB-kurs i Konstvetenskap. För att inte tala om Studentportal och inloggningskoder hit och dit. Min B-uppsats skrev jag på (elektrisk) skrivmaskin och fick vrida på en ratt ett snäpp för att få upp fotnoten. Idag fick jag lov att fråga en yngre kursare hur man gör för att få dit fotnötterna överhuvudtaget. Jag är inget fossil och visst har jag datavana, men har inte behövt såna färdigheter i mitt arbete med leran.
Den här första veckan har jag varit på Carolina och sökt i databaser, bestämt uppsatsämne och fått lite metodteori. Jag tycker att det här ska bli väldigt roligt och i vår kommer jag att vara en fil. kand. Men lätt som en plätt?


Annons

Annons

Läs mer

Hej! Vi hördes för några veckor sedan, när jag sa att jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern. Många har…
Avsändaren för denna insändare lägger fram några starka argument för att hon som kvinna borde få gå med i det akademiska…
Ergos Isa Eld skriver om rädslan som funnits och rädslan som finns. Om oro kring framtiden och nutiden och dåtiden.