Älskade lördagsloppis
Vaksala torg en grådisig lördagsförmiddag. Uppsala konsert och kongress syns bara till hälften i dimman. Klockan är strax före tio och nyvakna helgflanörer strövar runt bland säljarna som stått redo sedan tidig morgon. Loppisförsäljarna står i dubbla jackor för att inte frysa fast vid sina vingliga bord.
Där står kufen Roland och säljer runda 70-talsglasögon med okänd styrka. De är garanterat exakt samma modell som både Göran Persson och Anna Lind haft. Och när han väl kommit igång med att prata om sin karriär som busschaufför kommer han osökt in på de kristnas behov av hjälp efter järnridåns fall. Och numera är det ju bara gamla människor som kan bära päls eftersom de är de enda man inte vågar kasta tomater på förklarar han, varpå han försöker marknadsföra något som tydligen ska vara handdukarnas Rolls Royce. Givetvis till specialpris bara för mig, just idag.
Allra längst ut i ett av torgets hörn sitter en oerhört liten gumma och säljer hemmagjord hallonsaft i gamla vodkaflaskor. Hon har pyntat sitt bord med en blomma i en porslinskruka formad som en svan. Bären till saften växer hemma på tomten om sommaren, berättar hon huttrande och drar in fötterna under filten i sin rullstol. Samtidigt försöker en medelålders kvinna i andra änden av torget ta ockerpriset 40 kronor för en matlåda av plast. Andra, mer erfarna säljare, har förstått värdet att saker för 5 kronor, enkelt uttryckt, har större chans att bli sålda. Variationen är imponerande. Halsdukar, mössor och pins med reklam för Malmö. Här finns cyklar, möbler och leksaksspindlar av plast. Bredvid tenniströjor av snart vintagemönstrad fleece trängs böcker om att älska sig själv jättemycket varje dag. Här hittas också oanvända mockapumps samt höjdarrullar för den som fortfarande sympatiserar med VHS.
Klockorna, porslinet, skidorna. Man kan undra varifrån sakerna egentligen kommer. Hur mycket onödigt man hinner man samla på sig under ett liv? Kommer någon någonsin att köpa sakerna som slussas hit, lördag efter lördag? Försäljarna verkar lika hoppfulla som uthålliga. Många av dem kommer igen, vecka efter vecka. Just idag med en intensiv dröm om den varmare våren.
På den andra sidan av järnvägsspåret, av studenter mindre besökt än domkyrkans och nationernas, ligger alltså Vaksala torg. En plats som får mig att känna mig som en 50 plus-tant med iver att delta och insupa det genuina. Här tar jag chansen att prata med Uppsalabor som sällsynt nog inte är studenter, typer som jag inte träffar på någon annanstans. Mitt lördagsnöje är att gå hit och småprata med en försäljare en minut. Eller i Rolands fall: ganska många minuter. Att köpa en alldeles ovanligt bredrandig manchesterkavaj för ett par tior. Kanske en påse bullar att ha till eftermiddagskaffet. Jag tänker varje gång att jag själv ska bidra till torgkulturen. Nästa gång sätter vi upp ett bord, jag och kompisarna tänker jag. Vi rensar de belamrade studentrummen och fixar ett bord. Ni vet, till lördagsmarknaden på Vaksala torg. Vid det vackra bygge som i folkmun kallas Uppsala konsert och konserv.
