Svenska värden
Det finns en norsk barnbok som på svenska heter Folk och Rövare i Kamomilla stad. Den handlar om rövarna Kasper, Jesper och Jonatan som tack vare kärlek och omsorg och ett och annat jobberbjudande införlivas i det utopiska Kamomilla. I Kamomillalagen står det: man skal ikke plage andre/man skal være grei og snill/og for øvrig kan man gjøre hva man vil.
Nu kanske inte det är helt sant. Kamomilla är en stad företrädesvis byggd på kollektivism, vissa skulle kanske säga att individens handlingsutrymme därför är relativt begränsat (att ordningen i staden inte kan återställas förrän rövarna i marginalen har integrerats i stadslivet är ett exempel på detta). Normativiteten bekymrar emellertid inte Kamomillas invånare. För att övertyga sig själva om stadens förträfflighet sjunger de på bästa Knutbymanér ständigt sånger till stadens ära: Här i Kamomilla har vi det så trevligt så, vi har aldrig bråttom för vi hinner nog ändå.
Man kan fråga sig: verkar inte det smått sekteristiska livet i Kamomilla märkligt välbekant? Jag menar:
invånarna sköter leende och lutherskt de sysslor de har blivit tilldelade, arbetet är icke-alienerande och självförverkligande.
istället för att betala för spårvagnen bjuds man på kakor av konduktören - subventionerad kollektivtrafik dragen till sin spets.
alla ska med i Kamomillas ständiga firande av sig själv.
Scandinavian values måste vara vår största export till Skottland förutom H M och Henrik Larsson. Och ack vad jag har representerat dessa svenska värden under min tid i Edinburgh Med självpåtagen auktoritet gör jag det ena djärva uttalandet efter det andra. Att alla svenskar är intresserade av jämställdhet, att alla svenskar är ateister, att alla svenska män vet hur man klär sig är bara ett axplock av de halsbrytande generaliseringar jag har hävt ur mig hittills. Och folk nickar imponerat och berömmer och berömmer: det är ju det vi alltid har vetat, Sverige är så modernt, så upplyst, så fantastiskt - vilken välfärd
Därför blir det genast jobbigt när andra svenskar dyker upp och komplicerar saker och ting. Till exempel Anders i träningsoverall som stirrar stint på mig när jag under ett samtal med några amerikaner självgott viftar lite diffust med armen åt hans håll och säger i Sverige är det faktiskt vulgärt att blanda religion och pengar, och dessutom har alla bergvärme. Innan vi låter Stockholm (nåja, Uppsala - men vem bryr sig om skillnaden?) tala för resten av Sverige, säger Anders på släpig norrländska (hallå, Norrland är halva Sverige), ska ni veta att den här bruden inte vet vad hon snackar om.
Och visst har han rätt. Det Sverige jag beskriver är mest en projektion av min egen hemlängtan. Närmast är det väl en önskan om hur jag tycker att Sverige borde vara.
Och tänk vad förvånade mina bekanta kommer att bli om de någon gång kommer till Sverige och träffar andra människor än genusintresserade flickor ur medelklassen.
Malin Nauwerck läser andra året på masterprogrammet i litteraturvetenskap (Comparative literature) på University of Edinburgh, Skottland.
