Piska och förnedring

För nio månader sedan anmälde jag mig till Stockholm maraton. Det kändes naturligtvis som en jättebra idé just då. Utmaningar danar karaktären Under hösten gick jag runt och pratade om loppet, förklarade för folk hur motiverad jag var och hur kul jag tyckte att det skulle bli att utsätta mig själv för en riktig prövning.
I februari insåg att det inte räcker att anmäla sig till ett lopp och sedan prata om att man ska springa det – man måste träna också. Dessutom slog det mig att jag anmält mig till ett maraton. Vet ni hur långt ett maraton är? 4,2 mil. 42 kilometer. Fyrtiotvåtusen etthundranittiofem meter. Om ni någonsin sprungit en mil vet ni att den första tanken som slår en när man kommit i mål inte är ”Åh va skönt, man kanske skulle springa tre mil till”. Ändå är det precis det jag skrivit upp mig på. Självmant, som den idiot jag är.

Naturligtvis har jag spenderat en hel del tid på löpbandet under vintern. Utöver det faktum att springa på löpband är det absolut tråkigaste som finns är det bara en sak som jag haft riktigt svårt med under vinterträningen, nämligen alla vidriga motivationsaffischer som ägaren till mitt gym envisas med att sätta upp på väggarna. Ni vet hur de ser ut. Bilder på en brygga i solnedgången eller en sommaräng i motljus ackompanjeras av innehållslösa meningar av typen ”Det finns ingenting som du inte klara av” eller ”Du är vacker. Du är bra. Du är ditt livs egen härskare.”
Jag misstänker att tanken med dessa motivationsaffischer är att vi som tittar på dem ska känna oss stärkta, att vi ska fyllas av glädje och en känsla av oövervinnlighet. Själv blir jag bara provocerad. När jag är så trött att jag kräks lite i munnen, när jag svettas så mycket att det är svårt att hålla ögonen öppna, när benen känns som gummi och jag till min stora fasa upptäcker att jag bara sprungit i tio minuter så hjälper inga bryggor, inga sommarängar och inga tomma ord om hur fin jag är. Då hjälper bara piska och förnedring.

Mina inre motivationsaffischer är uppbyggda runt dessa två ledord. När jag känner hur orken håller på att ta slut föreställer jag mig själv som en 250 kilos koloss som äter prinsesstårta i smyg på toaletten. När högerhanden rör sig mot löpbandets hastighetsreglage dyker meningar av typen ”Orkar du inte mer nu din lilla fjant?” eller ”Typiskt dig att misslyckas ” upp i mitt huvud.
För mig är det alldeles självklart att mina inre, häcklande motivationsaffischer är effektivare än de uppmuntrande dito som används på mitt gym. Har man sprungit i tjugo minuter istället för i en timme förtjänar man inte att höra att man är duktig – risken är att man tror på det då.
Den sjätte juni går Stockholm maraton av stapeln. Mellan då och nu måste jag lägga ner många träningstimmar för att orka ta mig runt. Det innebär att jag har fortfarande har massa chanser kvar att tala om för mig själv vilken svag och värdelös människa jag är.
Hur var det nu jag tänkte?
Just det.
Utmaningar danar karaktären.