Den grälsjuke överliggaren Andersohn

I dessa dagar då strömlinjeformade utbildningsprogram, anpassning till arbetsmarknadens behov och ökad genomströmning är begrepp som genomsyrar synen på högre utbildning, så är det svårt att tro att det en gång inte var alldeles ovanligt att studierna drog ut på tiden i ganska många år, och att vissa aldrig någonsin lämnade studentlivet bakom sig. En del av dessa överliggare hade det ganska väl ställt ekonomiskt, och kunde ägna sig åt körsång och nationsliv så länge det behagade dem, medan andra hankade sig fram i yttersta armod.
En överliggare av det senare slaget var västgöten Olof Fredrik Andersohn. Han föddes 1810 och skrev in sig vid universitetet 1832, och var vid sin bortgång 1888 fortfarande inskriven. Efternamnet löd ursprungligen Andersson, men Olof Fredrik valde att ändra det, kanske för att reta den bror hemma i Vänersborg som bekostade hans studier.
Denne lär ha tröttnat på att försörja en student som aldrig tycktes bli färdig, och enligt en historia, som Carl Forsstrand återger i sina memoarer ”Mina Uppsalaminnen”, kallade han till slut hem Andersohn. Brodern ägde nämligen en järnaffär, och tyckte förmodligen att om han nu skulle försörja Olof Fredrik, så kunde ju denne i alla fall göra rätt för sig som butiksbiträde. Andersohn uppskattade inte alls denna tanke, och gjorde sig snart helt omöjlig, bland annat genom att sortera om alla varorna i butiken efter specifik vikt, med de tyngsta placerade på de översta hyllorna. Brodern tröttnade snart på detta, och skickade tillbaka överliggaren till Uppsala.

Ett av de huvudsakliga skälen till att Andersohn aldrig tog sin examen var förmodligen att han var något av en excentrisk rättshaverist, vars projekt tycktes mer eller mindre vanvettiga. Han arbetade till exempel med att skriva om Fritiofs saga, genom att förbättra Tegnérs, i Andersohns ögon, bristfälliga metrik och ordval. Tyska språket och tysk poesi var ett annat av hans favoritämnen, men framförallt studerade han matematik för professor Herman Daug. Ja, studerade och studerade, egentligen var det snarare så att Andersohn bevistade Daugs föreläsningar för att sedan grälsjukt kritisera hans teser och ansätta honom med sina egna besynnerliga idéer om integral- och differentialkalkyler.
Överlag var gubben Andersohn grälsjuk och bitter, vilket kanhända inte är att förvånas över. Peter Bagge, som var Västgöta nations förste kurator 1880, skildrar i sina memoarer ”Studentminnen och andra minnen från Uppsala 1869–1899” hur en grupp nationsseniorer tvingade med honom för att uppvakta Andersohn på dennes sjuttioårsdag. Gubben bodde då i ett rum i Skytteanum i yttersta fattigdom och elände, och när han fick klart för sig vad besöket gällde sade han, enligt Bagge: ”Skäms ni inte? [...] Är det något att gratulera till? Jag är ju rakt ingenting. Mitt liv vittnar ju om en torftig tillvaro. Förstår ni inte att det är ohövligt?”
Carl Forsstrand beskriver å sin sida Andersohn som ”spenslig och mager, och hans torftiga dräkt och förgrämda utseende vittnade om ekonomiska bekymmer och bittra missräkningar vid strävandet efter den lärdomsgrad som ödet ej tillstadde honom att vinna”.

Andersohn var ett original av den sort som andra gärna pekar ut och berättar om, men som man inte gärna ger sig i kast med. Han bemöttes med stor respekt av de andra studenterna, inte minst för att företräde bland studenter vid den tiden baserades på hur länge man varit inskriven vid universitetet, men helst av allt undvek de hans sällskap helt och hållet. Kanske var det också så att hans egen misslyckade tillvaro i allt för hög grad påminde om att framgångsrika studier och en storståtlig karriär inte alltid kan tas för givna. Slutligen satte döden punkt för de studier som Andersohn själv inte förmått avsluta, och han vilar nu i Västgöta nationsgrav, tillsammans med andra original och överliggare.

nbsp;