”Benpress”? Någon sorts mangel, eller?

Tjena, sötnos Det där ser tungt ut. Vet du vad, nu berättar du bara vart du ska, va, och så låter du mej ta hand om det där. Inga men, Gullet Du ska va rädd om den där söta lilla ryggen
Sen tar jag förstärkaren i ena handen och ölbacken i andra och börjar gå och den spröda lilla pop-killen tassar efter, rodnande av tacksamhet och beundran.
Det var visionen när jag skaffade Friskis-kortet i januari. Äntligen bli lite muskulös. Kunna spänna sig på stranden. Kanske skaffa en sjysst bicepstatuering.
Men det är nu snart april och vi som köpte gymkort i början av året gör bara sporadiska återbesök i träningslokalerna. Det var en fin tanke, liks, men verkligheten kom emellan. I mitt fall hette verkligheten Influensan och resulterade i två veckors sängliggande och ytterligare två veckor av astmatisk slemhosta. Jo, det är fint att ha något att skylla på. För i ärlighetens namn: Så roligt var det inte…
Redan dagen efter inköp rivstartar jag med ett spinning-pass. ”Medel”. nbsp; Det är inte första gången. Jag och en kompis tog ett pass för några år sedan. Resultatet var lidande, dödslängtan och skavsår där man allra minst vill ha dem. Men allt det hade jag hunnit förtränga. Nu minns jag igen.

Jaha, man måste tydligen börja från början. Jag anmäler mig till Spinning Bas. Och ångrar mig så fort jag kommer dit. Gamlingarna tittar misstänksamt på mig, här är det visst inte okej att sticka ut. Den yngsta här är fyrtio plus men hon är någons personliga assistent och till och med hon verkar vara här på nåder. Men, försent att gå hem, vi trampar igång till klassisk musik och det bästa från 50-talet. Efter uppvärmningen är jag svettig som en gris och överväger att ringa en taxi medan Gunvor, 72, muntert trampar vidare på cykeln intill. När passet äntligen når sitt slut passar instruktören på att påminna om helgens föreläsning om inkontinensbesvär. Det kommer att serveras kaffe och smörgås. Mysigt Funderar på att skriva upp mig.
Men egentligen är jag ju här för att bygga muskler. Jag anmäler mig till en gym-instruktion och guidas runt bland multimaskiner och träningsredskap av en skitcool, pytteliten tjej med muskulatur to die for. Jag berättar att jag en gång hade magrutor men att de inte hört av sig på två år, att jag aldrig gymmat förut men ser fram emot att skapa mig en muskelbyggarimage och att jag tycker att många av maskinerna ser ut som något som Galenskaparna hittat på. Hon visar roddmaskiner, benpressar och hantlar och jag tycker att allting känns riktigt bra faktiskt. När vi är två.
Men nästa gång är jag ju där ensam och plötsligt ser jag det jag inte såg förut: Att alla andra är en och en halv meter längre än vad jag är och har armmuskler i storlek med mina lår. Det känns inte längre så roligt att köa till maskiner ockuperade av Rockys avkomma eller behöva ändra inställningar från 80 kilo till 25. Dessutom har jag hunnit glömma hur man använder hantlarna och just när jag ska fråga någon om hjälp lägger hon sig på en bräda och börjar göra situps med en 30-kilosskiva i famnen. Lika bra att ge sig för idag, då. På vägen hem går jag förbi Mac Jack och köper veggo-burgare med cola.

Okej, men jag är kanske helt enkelt ingen träningsbrud. Jag kanske mer är designad för att sitta i soffan, läsa bloggar och käka fair trade-glass. Vara motvikten, liksom, det är också viktigt. Dessutom behöver jag inte se bra ut i bikini. Jag har redan en pojkvän och han kommer att sommarjobba i Östersund. Någon gång ska jag hjälpa honom att bära hem en liter mjölk. Först ska jag bara vila mig lite.

nbsp;