Leijonborgs signaler
Det börjar dra ihop sig till riksdagsomröstning om regeringens proposition Frihet och inflytande - kårobligatoriets avskaffande. I en debatt nyligen om konsekvenserna av ett slopat obligatorium fällde Uppsalamoderaten Lennart Hedquist följande yttrande:
- Jag tycker att det är rimligt av regeringen att inte utgå från att medlemsantalet ska sjunka avsevärt utan att man utgår från ett rimligare mål.
Som politisk satir är det mitt i prick, men dessvärre var det väl inte Hedquists avsikt att skoja till det i kammaren.
Vad är då rimligt att tro om medlemstalen i frivilliga studentkårer? Ingen vet säkert eftersom förändringen ligger i framtiden. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg tycker att de som uttrycker oro är ena riktiga olyckskorpar. Av hans argumentation under debatten framgick dock att hans egna förutsägelser inte första hand är grundade i en analys av de rådande förutsättningarna, utan i ambitionen att göra en sorts självuppfyllande profetia. Optimismen är en kommunikativ strategi.
- Allt annat skulle skicka signalen: Ni behöver inte gå med som medlemmar. Det här ordnar staten. Så lägg era pengar på annat , sade Leijonborg under debatten.
Det är lätt att inse vilken logik som har lett honom till den slutsatsen. Ta sjukersättningen som exempel. Om nivån sänks är det troligt att människor kommer att sjukskriva sig i mindre utsträckning än tidigare. De försämrade villkoren sänder nämligen ut en signal till medborgarna: Det är bäst att inte känna efter för mycket när det kliar i halsen och värker i axlarna. Cyniskt kan tyckas, men folk fattar nog galoppen.
I analogi med detta resonemang vill alltså Leijonborg sänka ersättningsnivån till kårerna i jämförelse med utredarens förslag i tron att detta ska sända någon sorts signaler till studenterna. Det är här det blir galet. De positiva effekterna av kårernas påverkansarbete gentemot universiteten kommer nämligen aldrig att helt och hållet kunna riktas specifikt till de betalande medlemmarna. Det vore inte heller önskvärt. Att flertalet studenter skulle betala kåravgiften uteslutande av altruistiska skäl är en mer än lovligt naiv föreställning.
Under debatten tillstod emellertid Leijonborg att hans förutsägelse kan slå fel.
- Har jag fel är jag beredd att ändra mig, dock inte i själva principfrågan. I så fall får vi naturligtvis ta en ny fundering på i vilka former vi ska garantera de här viktiga funktionerna, avslutade han.
Det väcker en djävulsk tanke. Tänk om studenterna skulle svara med samma mynt och utmana Leijonborg på chicken race. Tänk om de av taktiska skäl skulle avstå från kårmedlemskap till dess att kårerna går på knäna och därmed ställa regeringen inför ett ultimatum: skjut till mer pengar för att rädda studentinflytandet, eller låt bli - men erkänn i så fall att ni inte brydde er från första början.
Trevlig sommar
