Smärtsamt

Det gör lika ont var man än tar” sa rektor Eva Åkesson när hon under terminens första kårfullmäktige blev tillfrågad om Cemus framtid. Det är sant, och förmodligen önskar ingen mer än hon att alla slapp nedskärningar. Men studenterna på Cemus, en del av Uppsala Centrum för hållbar utveckling, tycker att de drabbas oproportionerligt hårt av sparkraven. Detta skriver vi om på sidan 6–7.

I regeringens budgetproposition – som du kan läsa om på sidan 10 – ser det ut som om universitetet kommer bada i pengar framöver. Det mesta är dock omfördelningar av befintliga pengar och sammantaget blir studieplatserna fortfarande färre.
Mer faktiska satsningar verkar det handla om på forskningsfronten. I skrivande stund är forsknings- och innovationspropositionen inte presenterad, men Uppsala studentkårs doktorandombudsman Per Löwdin är inte särskilt imponerad av det som hittills är känt. nbsp; Läs hans spalt på sidan 14.

Att rubriksätta sidan 8–9 i detta nummer skulle kunna bli en orgie i ordvitsar som inte skådats sedan Sverigemästerskapen i denna konst gick av stapeln i våras. Det var frestande att dra till med både ”Lössen är lösa ”, ”vägglöss på tapeten” och ”vem har lös(s)ningen?”. Men vi höll tillbaka, lite. Så kul är det trots allt inte med insekter som bor i väggarna och kryper fram om natten för att suga ens blod.

Förutom obehag verkar många drabbade av vägglöss också känna skam, som om de själva var smutsiga eller hade gjort någonting fel. Och vem kan klandra någon för den känslan? När vi hör oss för hos saneringsföretag och fastighetsägare luktar det lite blame the victim. Lusepidemin beror på studenterna – som reser utomlands och möblerar sina lägenheter med second hand-möbler.
Kanske är det ogrundat att reagera; resväskor som legat under vandrarhemssängen i Indien och billiga soffor som flyttas runt är säkert bovar. Det låter bara lite för enkelt.

Ps. Får du inte nog av blodsugare efter uppslaget 8–9 kan du bläddra direkt till sidan 23 där vi recenserar Dracula.