Det här får man inte säga men...

Under en intervju (det har gjorts fler än vad som citeras) till reportaget på sidan 8 – 10 säger en universitetsanställd angående breddad rekrytering och kvalitet att det här får man ju inte riktigt säga men… Men vad? Att det skulle vara lättare att undervisa om färre fick tillträde till högre utbildning? Precis.
Några tar sig dock rätten att säga just det. Som Jan Björklund till tidningen Universitetsläraren: Strategin för att få in en bredare grupp i högre utbildning, säger han, var rätt tänkt men… (När han sedan säger att viljan att bredda rekryteringen har varit större än viljan att upprätthålla kunskapskraven frågar jag mig vilken vilja han pratar om – när det kommer till utbildningspolitik är viljan väl ändå till stor del hans?)

Det har hänt någonting med debatten om vilka som borde söka sig till högre utbildning – och vilka som helst borde låta bli. Det har blivit okej att beskriva en heterogen studentgrupp som ett problem. Men jag vill inte göra det. När jag i någon av alla de fackpress- och dagstidningsartiklar som skulle leda fram till mitt reportage läser att ”allt fler studenter behöver extra stöd” blir jag nämligen mest glad. Även om jag inser att situationen inte är enkel tänker jag att score – det är inte bara de som fostrats in i det akademiska sedan barnsben som läser vid universitetet. Breddad rekrytering FTW

Så hur minskar vi avhoppen och ser till att alla som vill kan ta sig igenom? Lösningen borde inte vara färre studieplatser och hårdare antagningskrav. Däremot mer lärarledd tid, förberedelsekurser à la naturvetenskapligt basår och satsningar på högskolepedagogik, till exempel. Om alla nu en gång var överens om att breddad rekrytering är värd mycket – så måste den också få kosta.

I Ergo nummer 5 skickades fel ledarsida till tryck. Den rätta ledaren finns att läsa här.